Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tornerspel, av major Nils E. Hellsten och fil. lic. K. E. Steneberg - Tornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORNET
En tornering på 1400-talet, där ryttarna rida på ömse sidor om ett skrank. Det gällde att visa
sådan träffsäkerhet, att lansen bröts mot motståndarens rustning. På bilden har ryttaren t. v.
segrat, d. v. s. hans lans har sprungit. Varje par skulle rida tre gånger, och slutlig segrare blev
den som vunnit de flesta gångerna.
skarpa spetsar. Man kallade i Tyskland en
sådan tornering Scharfrennen, tornering på
allvar, i motsats till Schimperennen, till nöje.
Tornering — en farlig sport.
I båda fallen var tornering en farlig sport,
icke så mycket genom själva stöten som genom
fallet från hästen. Så omkommo 1251 vid en
tornering nära Köln icke mindre än 60 riddare.
Den sista mycket omtalade torneringen i
Frankrike hölls i Paris 1559. Där deltog bl. a.
konung Henrik II av Frankrike (1518—59), som
efter att segrande ha brutit sina lansar mot tre
motståndare yrkade på att få göra om
tvekampen mot den siste, en greve Montgomery.
I första ridningen brötos båda lansarna, men
greve Montgomery glömde att släppa sin stump,
med påföljd att denna genom hjälmvisiret
trängde in i konungens öga, som skadades så
svårt, att han inom kort avled. Den sista
torneringen i Tyskland hölls i Frankfurt 1512. De
torneringar, som sedan förekommo, voro
betydligt ofarligare. Lansen gjordes nämligen
tvådelad, med en bakre, kraftigare och grövre
del och en främre, tunn och spröd, som var
instucken i den bakre.
Det fanns även andra former eller rättare
avarter av tornering, såsom till fots över ett
skrank och i båt (bl. a. i Norden).
Tornering i Sverige.
Man vet föga om tornering i Sverige.
Sådan förekom emellertid vid bröllop, kröningar
och andra högtidliga tillfällen vid kungahoven,
så t. ex. vid Karl Knutssons bröllop 1438 — då
ridderskapet säges ha »ränt spärr» — vid
Gustaf Vasas kröning 1528 och vid Erik XIV:s
kröning i Uppsala 1561, vilken senare lär ha varit
synnerligen praktfull.
Rännarbanor för tornering funnos anlagda
vid flera av Vasaslotten. Tydligen var
tornering ganska vanlig och ingick enligt Per
Brahe i adliga ynglingars uppfostran. Av
bevarade räkenskaper att döma var åtgången
också stor på »krönikor» (kluvna lansspetsar)
och tornersvärd. Den vanliga formen var
tornering »över skrank», till häst eller till fots.
Karl IX fick under sina resor kännedom om
kontinentala torneringsbruk, och protokoll från
torneringar vid hans hov i Nyköping visa, att
de tillämpats även i Sverige.
Av vapen och övrig utrustning finns föga i
behåll från dessa 1500-talstorneringar; de
praktrustningar som bevarats äro nämligen ej
»skrankekörits» eller egentliga
tornerrust-ningar. Däremot finnes en del
tornerutrust-ningar bevarade från Gustaf II Adolfs tid, då
emellertid torneringen började avlösas av
karu-sellridningen, främst den däri ingående
ringränningen.
Litteratur: Av den rika utländska äldre
tor-neringslitteraturen må här endast nämnas A.
de Pluvinel, »Le Maneiga Royal» (Paris 1624).
-❖-
Tornet är den vedertagna benämningen
på fast hoppställning med minst 10 m
hopphöj d.
Uttrycket har urspr, uppstått därigenom, att
det bakom och ovanför magistertrampolinen
i Gjörckeska simskolan vid Riddarholmen i
Stockholm fanns en rund tornbyggnad (bild
vid Bad, sp. 546) med plattform på taket,
varifrån simhopp kunde utföras ut över
magistertrampolinen. Termen tornhopp, d. v. s. hopp
från högsta plattformen, går igen i det tyska
Turmspringen. E. B-ll.
987
988
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
