Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyngdlyftning - Lyftens teknik, av Paul Brewitz och Holger Winquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYNGDLYFTN1NGSFÖRBUND
G. Högberg demonstrerar moment av tyngdlyftningstekniken (bild 1—9). — 1—3. Enarmsryck.
Från detta läge, med ungefär i rät vinkel böjda knän, börjar dragningen omedelbart lodrätt
uppåt genom en samtidig upprätning av ben och rygg. Vänstra axeln om möjligt ännu mer
framvriden, så att ryckarmen kommer i sitt ideala, lodräta läge (1). Ett moment av dragningen.
Lyftaren ämnar börja nedhukningen, vilket emellertid är något för tidigt. Stången bör dragas
upp minst till brösthöjd och benen sträckas på tå, innan nedhukningen sker (2). En perfekt
ställning i nedgången. Obs. fötternas ställning med hela fotbladen i marken! Högra axeln stödd
mot höger knä, kroppen i fulländad balans och ryckarmen lodrätt under stången (3). Från detta
läge reser lyftaren sig omedelbart till slutställningen (se pl. 1, bild 2).
själv, men i press måste den noga markeras.
Vid hämtning av tyngden från planet göres en
inandning, varefter man håller andan under
hela lyftet. Detta för att man icke, genom en
utandning, skall slappa av den stadiga
kroppsställning, som fordras för presslyftet.
Utandning sker sedan, då armarna blivit väl sträckta.
Vid träning, då rörelsen upprepas flera gånger
i följd från läget vid axlarna, göres ut- och
inandning, när armarna äro sträckta.
Ryck.
I tvåarmsryck användas två
stilar: det vanliga utfallsrycket och det s. k.
sittrycket. Utgångsställningen och de
första momenten äro lika för bägge stilarna.
Man kan antingen »dyka» efter stången eller
begagna s. k. fast grepp, varvid man från
början fattar stången i nedhukad ställning. Benen
böra vid lyftets början vara på samma avstånd
från stången (c:a 10 cm), fötterna ungefär 30
à 40 cm åtskilda, med tårna snett utåtriktade
(detta gäller speciellt sittrycket), och
kroppstyngden vilande på hela fotbladen. Avståndet
mellan händerna bör vara 13/i gånger
axelbredden.
Första momentet, dragningen av redskapet
från golvet, sker samtidigt med en djup
inandning, stången drages lodrätt uppåt till knähöjd
med raka armar och rak rygg, varvid benen
och ryggen samtidigt upprätas. Huvudet bör
vara upplyftat, lämpligen med en riktpunkt för
blicken framåt och uppåt.
Har tyngdlyftaren ovanligt starka ben, kan
han låta dessa arbeta mera i dragningen, har
han däremot ovanligt stark rygg, låter han
denna utföra huvudparten av arbetet. I förra
fallet börjas rycket från en djupare, nigsittande
ställning, i senare fallet från en högre. Ben och
rygg rätas dock samtidigt. Sedan stången med
en energisk men samtidigt jämn och sugande
dragning så nära kroppen som möjligt uppnått
minst brösthöjd, med kroppen sträckt på tå,
göres utfallet eller sittrycket, den nigsittande
nedgången, varvid armarna med en gång utan
pressning eller avstanning skola sträckas över
huvudet. I sittryckets nedgång bör
överkroppen böjas ganska mycket framåt och huvudet
skjutas fram, så att armarna komma »i lås»
bakom huvudet, samt hela fotbladen beröra
marken. Från det nedhukade läget reser sig
lyftaren genast till stående ställning, varvid
han, om nedgången är tillräckligt djup, tar
hjälp av studsen mot vaderna.
Om lyftaren begagnar utfall i nedgången,
skjutas benen isär, framåt och bakåt, lika
mycket åt vartdera hållet, varvid det är likgiltigt
vilket ben som skjutes fram. Bägge fötterna
böra i utfallet sättas i marken på en gång,
varvid främre benet bör vara böjt i ungefär rät
vinkel och stött på hela foten samt bakre
benet obetydligt böjt och stött på tå. Från
utfallet reser sig lyftaren genast till
slutställningen.
Sittrycket kräver ett utomordentligt
balanssinne och stor smidighet. Den som ej besitter
dessa egenskaper bör därför i detta lyft
begagna utfallsstilen, som är lättare att lära och
mindre chansartad.
Stöt.
Tvåarmsstöten är det ståtligaste
och mest fascinerande lyftet men
samtidigt också det mest påfrestande, enär
lyftaren här arbetar med de tyngsta
vikterna. Vid inövandet av stötens teknik
bör lyftaren därför vara ordentligt
uppvärmd.
Utgångsställningen i stöt kan vara upprest,
då lyftaren »dyker» ner efter stången, eller
1085
1068
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
