- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 6. S-Övrevoll /
1159-1160

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utförsåkning på skidor, av kapten Sigge Bergman - Historik - Utrustning och vallning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UTFÖRSÅKNING PÅ SKIDOR

Bild 1. På denna störtloppsbana i Morgedal,
Norge, segrade i mitten på 1800-talet Sondre
Nordheim, sin tids bäste skidåkare. Banan
verkar även med nutida pretentioner ganska
respektingivande.

Utfcrstävlingar ordnades omkring 1900
i de tyska och österrikiska alperna av
några av dessa länders pioniärer på den
s. k. moderna skidteknikens område, bl. a.
W. Paulcke, Mathias Zdarsky, Georg
Bil-geri och C. J. Luther. Men det var först
på 1920-talet som modern utförsåkning
började finna sina slutliga former.

I Mürren i Schweiz sammanträffade av en
tillfällighet engelsmannen Arnold Lunn och
schweizaren Walter Amstutz. Dessa
skidteore-tiker, -praktiker och idrottsentusiaster gåvo åt
störtlopp och slalom den utformning som
består än i dag. Ar 1921 arrangerade Lunn den
första brittiska mästerskapstävlingen, och 1924
grundade han The Kandahar Ski Club, som
sedan kom att göra ovärderliga insatser för att
få fram de nya idéerna. Vid F. I.
S.-kongres-sen 1928 lyckades Lunn få majoritet för sitt
förslag, att de brittiska tävlingsreglerna på
försök skulle tillämpas inom de anslutna
förbunden, och vid internationella skidkongressen 1930
i Oslo fastställdes slutligen ett internationellt
tävlingsreglemente, som med smärre
kompletteringar fortfarande gäller. Därmed var
utförsåkningen på skidor erkänd som
tävlingsform vid sidan om längdlöpningen och
backhoppningen. Aret därpå, 1931, höllos de första
F. I. S.-tävlingarna i Mürren, i engelsk regi,
och 1934 införde Schweiz utförsåkningen som

mästerskapsgren. Därpå följde det ena landet
efter det andra. Då tävlingar i störtlopp med
åren tenderat att bli allt farligare, synes denna
tävlingsform, åtminstone för damer, komma att
helt ersättas av storslalom.

I Sverige och Norge slog utförsåkningen
igenom omkring 1935. Efter flera trevande
försök och mycket motstånd från
konservativt håll i skidledning och press
tillerkändes slalom och störtlopp officiellt
existensberättigande, i och med att de
första mästerskapstävlingarna i slalom
ägde rum 1937.

Norrmännen instiftade mästerskap i både
störtlopp och slalom, svenskarna endast i
slalom, emedan den svenska terrängen bjuder
alltför få möjligheter till bedrivande av den
förra tävlingsformen. Vidare arrangerar Are
Slalomklubb sedan omkr. 1940 varje vinter en
tävling i storslalom.

SM har sedan ägt rum varje år, och
dessutom arrangeras numera varje vinter en mängd
tävlingar på flera platser i Sverige. Svenska
utförsåkare ha också varit i tillfälle att
studera och träna i Mellaneuropa och ha deltagit i
tävlingar där.

Utrustning och vällning.

Modern utförsåkning kräver en speciell
utrustning. Särskilt skidorna skilja sig
från de vanliga genom sina mått och
metallkanter, men även bindningar, skor och
stavar ha annan konstruktion än vid
vanlig längdlöpning eller backhoppning.

Skidorna skola vara så långa, att ägaren
med uppsträckt arm ledigt kan gripa om
skidans yttersta spets. Vanliga mått äro 7—l1/,
fot (210—220 cm), 85 mm bredd vid brättet,
70 vid fotsteget, 75 vid bakändan. Träslaget är
helst hickory, som är starkast, men även
limmade skidor eller skidor av ren björk eller
ask kunna användas. Skidan skall vara
försedd med stålkanter, av vilka det finns en
mängd olika modeller. Vanligast är den s. k.
Lettnerkanten, som i segment om 30 cm
skruvas fast på skidans undersida.

Bindningarna skola bestå av ett tåjärn,
omkr. 70 mm brett, som skruvas fast ovanpå
skidan, och en bakrem i form av stålkabel och
fjäderåtstramare; dessutom användes en
vrist-rem för att hindra skidan att åka av foten.
Den vanligaste modellen för bindning är den
s. k. Kandaharbindningen. För att foten skall
sitta stadigt i bindningen och för att underlätta
skidans manövrering under alla förhållanden,
använder man sig av låga fästpunkter, där
stålkabeln löper. Dessa fästpunkter sitta
vanligen strax bakom tåjärnets bakre kant,
maximalt mitt under hålfoten. Härigenom uppkom-

1160 1158

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:12:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/6/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free