Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utförsåkning på skidor, av kapten Sigge Bergman - Utrustning och vallning - Teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTFÖRSÅKNING PÅ SKIDOR
mer s. k. diagonaldrag på klacken, som endast
med svårighet kan lyftas upp från skidan.
Skorna skola vara stadiga, framför allt i
fråga om sulan, så att bindningen kan
spännas hårt utan att sulan viker sig i hålfoten,
samt ha god passform.
Stavarna skola nå till armhålshöjd och
vara lätta samt försedda med handrem och
skarp spets. Trissan skall ha en diameter av
ung. 15 cm.
Vältningen.
Liksom vid annan skidsport är vallningen vid
utförsåkning av stor betydelse. Som
grundvalla användes ett sorts lack, vilket ger en
blank och hård yta med gott glid. Ovanpå
lacket pålägges den ytvalla, som passar för
rådande före. Både av lack och ytvallor finnes
numera ett mycket stort antal i handeln. Jfr
Skidvallning.
Poleringen med lack och ingnidningen av
speciell ytvalla gå uteslutande ut på att få
bästa möjliga glid. Dessa vallor ge ej något
fäste, varför skidor vallade för utförsåkning
alltid äro bakhala. Vid forcerande av längre
uppförsbackar spännes ofta sälhud under
skidorna. De flesta turistorter, särskilt i Alperna,
ha dock linbanor, som föra åkarna uppför
backarna till utgångspunkten.
Teknik.
Den moderna utförsåkningstekniken
har numera utformats nära nog till
fulländning. Skidskolor finnas i alla
skid-länder, och då undervisningen sker efter
praktiskt taget samma grundsystem, äro
åkstilarna i stort sett desamma överallt.
Den moderna tekniken omfattar
åkning rakt och snett utför, bromsning och
olika svängar. I skidteknikens barndom
fanns det ett stort antal svängar, som
gjorde systemet invecklat och
svårigheterna för eleverna synnerligen stora. På
senare tid har man rationaliserat allt mer,
och f. n. har man inskränkt sig till ett
fåtal svängar, som anses räcka till för alla
förhållanden, vare sig man tillhör
kategorien »turist» eller tävlingsåkare.
Åkning rakt och snett utför.
Vid åkning rakt utför hållas skidorna
på högst en halv fotlängds avstånd från
varandra, ena skidan ungefär en halv fotlängd
framför den andra, knäna hållas lätt böjda och
pressade framåt, höfterna väl framåtförda,
överlivet fällt framåt, så att en linje näsan—knäna
—tårna bildar rät vinkel mot backens lutning.
Stavarna skola peka snett utåt—bakåt. På hårt
före (is) och i större fart kan det vara
lämpligt att i hukad kroppsställning något frångå
1162 1158
Bild 2. Överst: t. v. halvplog (höger skida
bromsar) och plog (båda skidorna bromsa;
obs. knäna inåt och lätt kantställda skidor). —
Underst: skråställning, d. v. s. ställning för
åkning snett utför, med utåtvikt (bergskidan
leder, överlivet vikt utåt).
normalställningen och stå med skidorna i
jäm-bredd samt på något större avstånd från
varandra.
Vid åkning snett utför (bild 2,
underst) tillämpas samma princip. Övre skidan
(bergskidan) skall leda och kroppstyngden
huvudsakligen förläggas till nedre skidan
(dalskidan).
Framvikt (ty. Vorlage, som nästan blivit
ett internationellt språkbegrepp) uppstår, då
man från normalställning lutar sig ytterligare
framåt, så att linjen näsan—knäna—tårna
bildar spetsig vinkel mot backen. Motsatsen till
framvikt är b a k v i k t (ty. Rücklage), vilken
så gott som undantagslöst medför fall. I
fram-viktsställning får åkaren känslan av att vara
före skidorna. Han hinner med även om
farten blir mycket hög.
Bromsning.
Bromsning skall ske med skidorna
och ej med stavarna. Enligt
internationella och nationella regler medför
bromsning med stavarna diskvalifikation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
