Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utförsåkning på skidor, av kapten Sigge Bergman - Teknik - Banorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTFÖRSÅKNING PÅ SKIDOR
Under plogåkning (bild 2), som vanligen
tillämpas vid åkning rakt utför, står man med
skidspetsarna tillsammans och bakändarna
pressade utåt, knäna böjda, skidorna något på
innerkant, kroppen lätt framåtfälld. Ju större
plogställning, desto effektivare bromsning.
Halvplog (bild 2) innebär plogning med
ena skidan och tillämpas under åkning snett
utför, varvid alltid den nedre skidan plogar
och kroppstyngden huvudsakligen vilar på den
övre, »glidande», skidan.
Sladdning innebär, att man bringar de
parallellställda skidorna att rutscha eller sladda
mer eller mindre på tvären genom att
glidytorna placeras plana mot snön. Då skidorna
kantställas, upphör sladdningen.
Svängar.
De grundläggande svängarna äro fyra till
antalet: plogsväng, plogkristiania, kristiania och
hoppkristiania. Telemarksvängen och varianter
av kristianiasvängen ha numera övergivits i de
flesta skidskolor och ha heller ingen praktisk
användning under störtlopps- och slalomåkning.
Plogsvängen tillgår så, att åkaren med
skidorna i plogställning belastar den blivande
nedre skidan i backen och kantställer den
något mer än den andra. Härigenom får skidan
impuls att styra i ny riktning. Om vänster
skida belastas, uppstår sväng åt höger och
tvärtom. Plogställningen bibehålles hela tiden.
Belastningen markeras genom att det nedre
knät böjes mer än det övre och genom att
överlivet fälles utåt i höftleden, från sluttningen.
Markerad vridning av kroppen förekommer ej.
Plogkristiania användes, i motsats till
plogsvängen, i hårdare fart. Den innebär en
kombination av plogsväng och sladdning
(kristiania). Man inleder svängen genom att söka
sig till fallinjen (det ögonblick då
skidspetsarna peka rakt utför backen) med hjälp av
plogsväng, och i fallinjen för man hastigt ihop
skidorna, som bringas i sladdning tack vare den
höga farten och en svängningsrörelse med
kroppen. När man vill avsluta svängen,
kantställas båda skidorna.
I kristianiasvängen — den
elegantaste av alla svängar — föras skidorna från
början till slut parallella. Den utföres som ett
hopp runt spetsarna, dock utan att skidornas
bakändar någon gång få släppa känningen med
snön. Svängens inlärande kräver god fart och
hårt underlag.
Hoppkristianiasvängens första
skede innebär ett hopp runt skidornas spetsar. Det
andra är en vanlig kristianiasväng, d. v. s.
skidorna sladda till ny åkriktning. Vid
hoppsvängen tar man hjälp av den inre staven, som
sättes ned strax vid sidan om och i höjd med
skidspetsarna. Man hoppar alltså runt staven,
som utgör stöd under rörelsen. Parallella
skidor, väl frampressade knän och framvikt äro
nödvändiga förutsättningar för att hoppkris-
tianiasvängen skall lyckas. Denna sväng är
den egentliga tävlingssvängen, framför allt i
slalom.
Svängarna skola inläras i lagom avpassade
övningsbackar, innan man börjar tillämpa dem
i hårdare fart eller i störtlopp och slalom (med
flaggor). En väl utmejslad svängteknik, som
är nödvändig för framgång i utförsåkning, lär
man sig endast genom tålamod och flitig övning.
Banorna.
Skillnaden mellan slalom och störtlopp
ligger i själva backens utseende och
banans utprickning. En modern
internationell slalombacke bör vara 600—800 m
lång med 150—200 m höjdskillnad. En
störtloppsbacke bör vara omkr. 4 000 m
med en höjdskillnad av 1 000 m. På grund
av att den svenska terrängen lämnar få
möjligheter till backar av så stora mått,
ha de svenska tävlingsreglerna bestämt
höjdskillnaden i en slalombacke för SM
till minst 100 m och för DM minst 75 m,
Vanlig längd i Sverige är 500 m. För
svenska störtloppstävlingar finnas inga
normalmått fastställda.
En tävlingsbacke skall vara så väl trampad,
att fall om möjligt inte lämnar gropar efter sig.
Den skall vara fri från stubbar, stenar, kvistar
o. d., varigenom man samtidigt undanröjer
riskmoment. Backen bör vara kuperad, vilket ger
omväxling och ökar svårighetsgraden.
Slalombanan markeras med flaggportar,
som tvinga åkaren att köra en bestämd väg.
Portarnas antal växla efter förhållandena:
backens storlek, tävlingens eller övningens art,
föret, deltagarnas kvalitet o. s. v. Normalt
brukar en 500 m lång slalombana innehålla 25—35
portar.
En flaggport består av två käppar, som skola
nå 1,80 m över snöytan, vardera försedd med
en flagga av storlek 30x30 cm. Portarnas bredd
är en dryg skidlängd (ung. 2V2 m), och för
att åkaren lättare skall hitta vägen, äro
flaggorna omväxlande av röd och blå färg.
Några standardtyper för slalombanor finnas
icke, och en bana utprickas aldrig lika från
gång till gång. Till hjälp vid utprickningen
finnas emellertid vissa enskilda normerade
sla-lomfigurer, vilka kombineras till en bana. De
vanligaste figurerna äro följande:
Öppen port (bild 3): en port
genom^il-ken åkaren kan köra utan att först svänga.
Flera öppna portar placerade sick-sack i
backen är den enklaste formen av en slalombana.
Blind port: en port genom vilken
åkaren ej kan passera utan att först ha svängt
mot densamma.
Rak korridor: flera öppna portar i linje
1164 1158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
