Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wathén, Fredrik - Vattenlinje - Vattenpolo, av f. d. stadionchefen Erik Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V ATTENPOLO
vann för Helsingfors Skridskoklubb finska
mästerskapet 1899—1904 samt var vid Nordiska
Spelen bäste man 1901 (3 segrar) och vann 5 000 m
1905. Han slog flera finska rekord, bäst 500 m
46,2s, 1 500 m 2m 27,8s, 5 000 m 8.58,0 och 10 009
m 18.55,6. E.M-a.
Vattenlinje, sjöt., är skärningslinjen
mellan fartygssidan och vattenytan. Man
skiljer mellan lätt v. 1., last v. 1. och
konstruktionsvattenlinj e. Jfr
art. Lvl. C.B.E.
VATTENPOLO.
Av f. d. stadionchefen Erik Bergvall.
Vattenpolo (eng. water polo, fr.
water-polo, ty. Wasserball, fi. vesipallo) är ett
bollspel i vattnet mellan 7-mannalag
och räknas som en gren av ^-simsport.
Historik.
Vattenpolo är av engelskt ursprung
och uppkom i senare hälften av
1800-talet med i viss mån fotbollsspelet som
förebild.
Det började med att i London under
1860-talet några badande medförde en vanlig
fotboll till en simhall och kastade den till
varandra. Denna primitiva förströelse blev
småningom ett spel, i tillämpliga delar liknande
fotboll, och 1876 skrev en skotte, W. Wilson,
i Glasgow de första reglerna, som delvis ännu
gälla. Spelet spreds till hela Storbritannien,
engelskt mästerskap infördes 1888, och 1890
spelades den första landskampen
Skottland—England (4—0). År 1898 upptogs spelet i matcherna
Oxford—Cambridge, och s. å. utkommo
omarbetade regler, som med mycket små ändringar
fortfarande gälla.
Under 1890-talet kom spelet till kontinenten,
tidigast till Belgien, Tyskland (1894), Österrike
och Frankrike samt 1901 till Ungern. Den
första matchen i Sverige spelades 1898 vid the
Rpyal Life Saving Society’s besök i Stockholm.
— Spelet upptogs på programmet för OS från
1900 men blev först 1908 en verklig turnering.
England dominerade och vann vid OS 1908, 12
och 20 med Sverige och Belgien som svåraste
konkurrenter; därefter ha Frankrike (1924),
Tyskland och Ungern dominerat.
Tekniken var länge begränsad till att med
enkla kast eller slag förflytta bollen så långt
som möjligt samt att, om möjligt, göra mål.
Småningom började en strävan att bygga upp
ett offensivt spel med välplacerade passningar.
Sverige gick 1910—13 i spetsen för denna
utveckling och införde det rörliga spelet med
uppsimningar av försvarsspelarna i avsikt att
få någon medspelare fri från sin uppvaktning.
Den nu gällande stilen karakteriseras av
snabbhet och precisa passningar samt att bollen går
från man till man i luften och dessemellan
endast korta ögonblick berör vattnet.
Lagsammansättning och taktik.
Vattenpololaget består som ovan nämnts
av sju spelare: målvakt, två backar, en
halvback och tre forwards, vilka samtliga
deltaga i såväl försvar som anfall. De sex
»utespelarna» bevaka därvid var sin man,
i allmänhet så att backarna och
halvbacken ligga mot var sin forward.
Målvaktens utkast få aldrig gå över
mittlinjen. Backarna avvärja motpartens anfall
men kunna genom passningar samt fri- och
uppsimningar direkt deltaga i anfallen.
Detsamma gäller halvbacken, som är lagets
»ryggrad». Forwards arbeta icke endast för att göra
mål utan stödja även försvaret, speciellt
genom att följa »sin» bevakande back eller
halvback i dennes uppsimningar, så att inga
blottor uppstå.
Spelets taktiska huvudprincip är nämligen,
att varje utespelare bevakar en motspelare, men
att laget, så snart det har bollen inom kontroll,
skall söka gå till anfall, varvid det gäller, att
om möjligt få en medspelare fri, d. v. s. utan
bevakning. Så fort en spelare simmat sig fri
från sin motspelare, har han nämligen tillfälle
att anfalla, och en annan motspelare måste då
ev. söka stoppa honom, varvid en ny man ofta
kommer fri och i sin tur får en passning. Därav
följer att en back ej kan lämnas fri i sina
uppsimningar, då motståndaren i så fall får en
mans övervikt i anfallet.
En av backarna bör ständigt uppehålla sig i
närheten av målet, bevakande motståndarens
längst fram placerade forward (»positionsback»),
den andre backen bevakar näst längst
fram-skjutne forward (»rörliga backen») samt spelar
tätt bakom och understödjande halvbacken,
vilken bevakar den tredje forwarden.
Spelet »ledes» främst av halvbacken och den
rörliga backen, vilka därför böra vara speciellt
skickliga. Särskilt gäller detta halvbacken, som
ständigt måste vara beredd på att simma sig
fri och inleda ett anfall samt därpå simma
tillbaka och understödja försvaret. Han måste
därför i hög grad besitta uthållighet och snabbhet.
Forwardskedjan skall bestå av snabba, viga
och rörliga spelare, som äro precisa och kvicka
i passning och skott, särskilt framför målet.
1221
1222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
