Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilskman, Ivar E. - Wilson, John (John Panica) - Vilställning - Viltvård, av överste Bertil Burén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILSON
Wilskman tog gymnastiklärarexamen i
Helsingfors 1875, var 1887—1918 gymnastiklärare vid
Finska normallyceet där och 1913—26
gymnastikinspektör i skolstyrelsen. Han var 1877—1914
lärare vid universitetets gymnastikinrättning.
Ar 1878 grundade han den första finskspråkiga
gymnastik- och idrottsföreningen, Turnarit, 1891
Ylioppilas-Voinustelij at (Studentgymnasterna)
samt 1903 Akademiska Idrottsföreningen — alla
ännu 1946 livskraftiga. När Finlands
Gymnastik- och Idrottsförbund stiftades 1906, blev
Wilskman dess förste ordförande till 1914. Han
var även ordf. i Statens Idrottsnämnd 1920—26.
Han startade 1898 idrottstidningen ->-Suomen
Urheilulehti och var dess redaktör till 1909,
utgav handböcker i skol- och hemgymnastik samt
redigerade det värdefulla verket »Idrotten i
Finland» (4 bd, 1904-06).
Wilskman kallas med fog »idrottens fader i
Finland». Hans andel som organisatör och
pro-pagandist i Finlands idrott motsvarar närmast
V. G. Balcks gärning i svenskt idrottsliv.
E. M-a.
Wilson [°ilsn], John (eg. namn John
Panica), amerikansk boxare av italiensk
härstamning (f. 1893 -3/a), var
professionell världsmästare i mellanvikt 1920-—23
(-^-Boxning, sp. 1061). p- B-
Vilställning, fäktt., tillhör
lektionsfäktningen, d. v. s. fäktning för instruktör.
Den innebär, att från gardställning knäna
sträckas, armarna sänkas och att vapnet i
florett- och värjfäktning stödes med spetsen
mot golvet vid insidan av främre foten, i
sabel-fäktning att vapnet av högra handen hålles
vilande med ryggsidan mot vänstra armvecket,
medan vänstra handen fattar om parerplåten.
N. H-n.
VILTVÅRD.
Av överste Bertil Burén.
Numera skiljer man mellan
jaktvård, varmed man menar åtgärder för
att reglera utövandet av jakt
(->Jaktlagar), och viltvård, som är
människans ingripande i syfte att förbättra
villkoren för det vildas bestånd. Genom
viltvården vill man inte blott skydda det
matnyttiga vilda utan även förhindra
utrotandet av sällsynta arter och rovdjur.
Givetvis ingår i viltvård också jaktvård.
I Sverige finner man redan i de gamla
landskapslagarna (från 1200-talet) de första
antydningarna om jaktvård, medan man först
under 1800-talets senare hälft kan tala om någon
egentlig viltvård. För viltvårdens rätta
bedrivande ha -»jägarorganisationerna gått i spetsen.
Statlig viltvård.
Viltvården är en angelägenhet för
såväl staten som den enskilde. Som ett
exempel på statlig viltvård kan nämnas
att i de flesta länder skapats stora
viltreservat, d. v. s. vidsträckta områden, där
intet vilt får dödas eller fångas.
Sådana reservat äro t. ex. Yellowstone
national park i USA, Krüger park i Sydafrika och
Stora Sjöfallets nationalpark i n. Sverige. Ett
annat exempel på statlig viltvård är
bestämmelserna i 1938 års svenska jaktlag om
frivilligt bildande av jaktvårdsområden, inom vilka
jordägarna komma överens om hur viltet skall
skötas och jakten utövas.
Enskild viltvård.
Viltvårdens första bud är att det
vilda måste ha möjlighet att trivas. Härför
fordras dels att terrängen kan lämna
skydd, dels att där finns föda, lämplig
för djurarten.
Skogsmark måste ha rik markbetäckning av
gräs, snår och buskar. Skogsägaren bör därför
här och där lämna några täta områden orörda
och undvika att utdika fuktiga ställen. För
skogsfågeln, som vill ha grus att blanda i
födan och sand att mylla sig i, böra myllgropar
upphackas och förses med tak av grenar och
granris som skydd mot snö. Kan en teg med
havre eller fodermärgkål få stå kvar omejad,
bindas därmed i marken både klöwilt, hare
och skogsfågel.
Åkrarnas täckdikning har säkerligen
mycket bidragit till att minska trivseln för
rapphöns och fasaner. Detta kan man motverka
genom att plantera häckar utefter dikesrenar och
vägar samt ordna snår av lämpliga snabbväxande
buskar på platser, där man ej inkräktar för
mycket på odlad åker och betesmark. Snåren
böra omgivas med stängsel till skydd mot
betesdjur.
Utefter sjöstränder har den moderna
beteskulturen mången gång i onödan förstört
boplatser för både simfåglar och vadare.
Betesdjuren behöva nämligen endast på en helt kort
sträcka ha tillgång till vattnet. Vissa
andfåglar, t. ex. knipa och storskrake, kan man locka
att häcka i lämpliga och riktigt placerade
holkar, andra, såsom gräsand och småskrake, kan
man hjälpa till skyddade boplatser genom att
placera glesa rishögar på stenar, stubbar e. d.
så högt från marken, att honan därunder kan
reda sitt bo.
Sommartid har det vilda vanligen lätt att
skaffa sig föda. Vid hårda vintrar, när snön
längre tid täckt marken, behöva djuren hjälp.
Så t. ex. bör man för rapphönsens skull skotta
undan snö på grönrågarna, om skare bildats.
För fasaner måste remiser (d. v. s. naturliga
1287
1251 1287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
