- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 7. Supplement A-Ö /
33-34

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amatörfrågan, av Sven Lindhagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AMATÖRFRÅGAN

Ett betänkande framlades 1941, vari bl. a.
konstaterades, att de svenska specialförbunden
inte bara voro bundna av Riksidrottsförbundets
utan även av de internationella
specialförbundens regler, som i de flesta fall voro gamla och
i behov av revision. Kommittén kunde därför
endast rekommendera Riksidrottsförbundet och
dess specialförbund att söka påverka de
internationella förbunden till regelrevisioner. Bl. a.
påpekades önskvärdheten av graderade straff,
varigenom »engångs-förbrytare» och ungdomar
kunde få kortare, tidsbestämda straff och
därpå rättighet att åter delta i idrott. På grund
av det pågående andra världskriget kunde
emellertid någon egentlig internationell aktion
ej företagas.

»Proffsräfsten» i Sverige.

Efter en anmälan från Eskilstuna i aug.
1941 fälldes Gunder Hägg av Svenska
Idrottsförbundet för överträdelse av
amatörbestämmelserna, och utan stöd av
Svenska Idrottsförbundets,
Riksidrottsförbundets eller Internationella
Idrottsförbundets regler dömdes han till 10 mån.
avstängning; det »lagliga» domslutet hade
varit livstids diskvalifikation.

Samtidigt gjorde förbundet idrottsmän,
ledare och klubbar uppmärksamma på
nödvändigheten av att följa reglerna. Då förnyade
vädjanden ej tycktes lämna resultat (rykten om
välbetalta löpare hörde till dagens allmänna
samtalsämnen), utsände förbundet våren 1944
till de större, tävlingsarrangerande klubbarna
och de främsta idrottsmännen tryckta cirkulär,
varpå vederbörande med namnunderskrifter
fingo förbinda sig att strikt följa
amatörreglerna.

Icke heller dessa förnyade ansträngningar av
förbundet ledde till efterföljd. På grund av
kriget och den därav följande avspärrningen var
Sveriges idrott i huvudsak tvungen att reda
sig med egna krafter. De publikdragande
stjärnorna voro få, tävlingarna voro många (flera i
samma vecka, stundom flera på samma dag),
och för att försäkra sig om de bästas
medverkan överbjödo klubbarna varandra, samtidigt
som vissa löpare voro i stånd att »trissa upp
prisen».

Klubbarna och deras ledare, som började
finna tillståndet ohållbart, samtidigt som man
fann, att tävlingsinkomsterna till stor del gingo
åt till »gager», sökte våren 1945 komma till en
frivillig uppgörelse, vari storklubbarna
förbun-do sig att hålla på reglerna. Man inbjöd
Svenska Idrottsförbundet att delta, men detta
avböjde.

Någon påtaglig förbättring kunde ej spåras,
och då de av förbundet reviderade
tävlingsräkenskaperna från olika tävlingar alltid voro i
god ordning och utan anmärkning ur
amatörsynpunkt, uppdrog förbundet sommaren 1945
åt aukt. revisorn F. Bongenhielm att gå ige-

nom vissa klubbars samtliga räkenskaper,
bokslut etc., alltså ej blott tävlingsräkenskaperna.
Det uppdagades då, att ett par föreningar i
sina räkenskaper tagit upp utgiftsposter för
klubbmatcher, som ej arrangerats, m. fi.
fingerade kostnader. Likaså hade pengar lånats ur
byggnadsfonder för klubbars sportstugor, från
sammanslutningar för äldre medlemmar i
klubbarna o. s. v. Dessa pengar hade gått åt till
löpargager men icke medtagits i räkenskaperna
för tävlingarna utan endast i årets bokslut.

Sedan förbundet lyckats få erkännande från
ett par klubbar, sammanträdde i Stockholm,
under ledning av B. Bergvall, IK Göta,
representanter från alla Stadion-arrangerande
storklubbar och beslöto att framlägga ett
kollektivt erkännande av att amatörreglerna ej följts
och att de utbetalade honoraren dolts på olika
sätt i kassaböckerna.

Klubbledarna hävdade, att de drivits till sitt
handlingssätt av kärlek till klubben, vars
ekonomi var så ansträngd, att endast betydande
vinst på tävlingsarrangemang kunde ge
möjlighet till fortsatt verksamhet. Då allmänheten
var bortskämd och ej infann sig vid andra
tävlingar än sådana, där de främsta stjärnorna
(Hägg och Arne Andersson) medverkade, måste
dessas deltagande säkras genom dryga
honorar.

Flertalet löpare förnekade, att de mottagit
kontanta pengar, men erkände, att de i stället
för priser betingat sig presentkort på 250 kr.
(d. v. s. tillåtna 10 eng. pund enligt dåvarande
guldvärde). De påpekade, att även om detta
inte hade stöd i reglerna, hade de handlat i
god tro, då dylika presentkort redan under
deras egen juniortid voro mycket vanliga.
Förbundet ville ej heller förneka, att en dylik
praxis utbildat sig.

Ett fåtal storlöpare, direkt utpekade av
klubbledarna, erkände emellertid, att de även
erhållit kontanter. Men de förklarade, att de ej
begärt dylika utan blivit erbjudna, lockade och
tubbade av arrangörerna för att ställa upp.
Hägg och Arne Andersson hade vid flera
tillfällen erbjudits belopp på över 1000 kr.; det
högsta som förekommit torde ha varit 5 000 kr.

Efter ingående förhör med ledarna och
summariska eller inga förhör med
löparna beslöt förbundsstyrelsen att på livstid
diskvalificera H. Kälarne, G. Hägg och
Arne Andersson, på två år B. Hellström,
Å. Spångert och Gösta Jacobsson samt
på ett år A. Ahlsén, H. Liljekvist och S.
Malmberg, vilka av klubbledarna
utpekats som »de värsta». Domen var ej
enhällig, och röster höjdes inom styrelsen
för ett tidsbestämt straff även för
Kälarne, Hägg och Andersson.

Denna dom, som fällde de tre
Brandkårslöparna Kälarne, Spångert och Hellström, vilka

33

2—NFS.

Suppl.

34

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 17 23:53:12 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/7/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free