Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Automobilsport, av Verner Hansson och Bertil Lindau - Bilsporten i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AVTOMOBILSPORT
klubb, var öppet för både person- och
lastvagnar och gick på en 9 km lång bana på
sjön Hornavan. Mer racerbetonad blev Örebro
Motorsportklubbs och Örebro Läns
Automobil-och Flygklubbs tävling 2 mars, som trots
ogynnsamt väder samlade c:a 10 000 åskådare.
Tävlingsbanan på stadens flygfält var 2 100 m
lång och kördes fem varv i försöken och två
varv i finalerna. Snabbaste förare i stora
klassen (vagnar över 1 Va liter) var T. Berg,
Lindesberg, på Ford med tiden 4m 3,2s, medan lilla
klassen vanns av U. Svedlund, Örebro, på Ford
med 4.52,0.
Bristen på smörjolja och bilgummi medförde
åter tävlingsstopp, och det dröjde ända till
slutet av 1946, innan sporten återupptogs på
allvar. Den första större biltävlingen efter kriget
var S.M.K:s Rikspokaltävling, som kördes
16—17 nov. på en 700 km lång bana i Roslagen.
Sveriges Vinter G. P. återupptogs 1947.
Någon verklig hastighetstävling hade inte
körts på många år, men 9 febr. 1947 slog K. A. K.
ett stort slag för racersporten genom att efter
tio års uppehåll arrangera Sveriges Vinter
Grand Prix på Rommehed. Flera av Europas
bästa förare med bl. a. fransmännen L. Chiron
och R. Sommer i spetsen hade anmält sig i
racerklassen men fingo inte fram sina vagnar
i tid på grund av vidriga väderleksförhållanden.
Racerklassen decimerades därigenom till
endast fyra startande, tre engelsmän och en
svensk, och resulterade i engelsk dubbelseger
(-^-Sveriges Vinter Grand Prix, suppl.). Det
stora internationella mötet kom därför inte till
stånd förrän 23 febr., då S.M.K:s
Stockholmsavdelning inför c:a 25 000 åskådare anordnade
en tävling på en 5 000 m lång, sandad bana på
Vallentunasjön. I racerklassen, som körde 25
varv och bestod av sju fransmän, tre
engelsmän och en belgier, blev det åter engelsk
dubbelseger genom R. Parnell och G. Abecassis på
E.R.A. med tiden lt 8m 18,8s (109,8 km/tim.),
resp. 1.09.19,4 (108,2 km/tim.), närmast följda av
fransmannen E. Chaboud på Delahaye med
1.09.48,6 (107,4 km/tim.). I det 15 varv långa
sportvagnsloppet hemfördes segern av
norrmannen A. Hinsværk på Ford med tiden
44m 6,8s (102,1 km/tim.).
Med dessa båda internationella evenemang
inleddes en lång rad av isbanetävlingar,
framför allt i mellersta Sverige, och bilsporten fick
därigenom ett betydande uppsving. Då landets
racervagnspark f. n. är av rätt blygsamma mått,
har det största intresset knutits till
sportvagns-klassen. Tävlingar av tillförlitlighetskaraktär
ha emellertid varit de dominerande inom den
svenska bilsporten även efter det andra
världskriget. Av de framgångsrikaste förarna må
främst nämnas G. Bergquist, R. Sjöqvist, P.-F.
Cederbaum, O. Landbü och K. Palmqvist,
Stockholm, samt Gunnar Olsson och F.
Toll-stoy, Karlskoga.
Sveriges försämrade försörjningsläge
medförde hösten 1947 hårda restriktiva
bestämmelser, vilka bl. a. hade till följd, att all bilsport
var förbjuden från nov. 1947 till maj 1948 och
därefter begränsad av den då införda
bensinransoneringen.
Bilsporten i det övriga Norden
har liksom i Sverige bedrivits med
upptrimmade standardvagnar och mer eller
mindre extrema sportvagnar.
Trots förbudet för motortävlingar på allmän,
väg i Danmark har bilsporten efter 1945
vuxit i omfång. En av de största biltävlingarna
(30 000 åskådare) på avspärrad väg, som körts
i Danmark, arrangerades 6 okt. 1946 av
Automobil Sports Klubben på Ringvejen mellan
Herlev och Glostrup, c:a 10 km v. om
Köpenhamn. Snabbast på den 10 km långa banan,
var norrmannen A. Hinsværk på Ford.
Dessutom ha ett flertal s. k. »trials» körts och
vidare några isbanetävlingar, bl. a. i febr. 1947
på Utterslev Mose i utkanten av Köpenhamn.
Danska förare ha efter kriget varit
framgångsrika i nordiska tävlingar, och utom de i
avsnittet om Norge (se nedan) nämnda förarna
må nämnas bröderna V. och R. Nellemann, P.
Sörensen och T. Strand. De i Danmark så
populära midgetvagnarna ha kanske vunnit än
större intresse, delvis beroende på bättre
tävlingsmöjligheter, då man med dessa vagnar
främst tävlar på jordbanor
(->Midgetracer-sport, suppl.). I slutet av nov. 1947 drabbades
även dansk motorsport av totalförbud på
grund av valutasituationen.
I Finland, där motorsporten haft att
kämpa med många och stora svårigheter, kördes
under krigsåren några tillförlitlighetstävlingar
för gengasdrivna bilar, men i maj 1947
återuppstod en av Nordens förnämsta biltävlingar,
->-Djurgårdsloppet (suppl.). Finland har även
efter kriget flera förare av nordisk toppklass,
främst fordförarna H. Hallman, A. Wallenius
och A. Paan.anen.
Norge, som tidigare huvudsakligast gått in
för tävlingar av tillförlitlighetskaraktär, fick
1947 en hastighetstävling av internationella
mått. Den 28 sept. kördes på Gardermoens
flygplats (n. om Oslo) inför c:a 40 000 åskådare
ett T. T.-lopp för både bilar och motorcyklar.
Biltävlingarna, som gällde 15 varv på den 7,2
km långa banan, omfattade tre klasser för
standardvagnar och resulterade i dansk seger
i alla klasserna genom H. Pahl (Bugatti), G.
Finkelberg (Citroën) och Osw. Heick (M. G.).
— Norges bäste och framgångsrikaste förare
efter kriget är A. Hinsværk, vilken med sina
specialbyggda Fordvagnar intagit en ledande
ställning i nordiska hastighetstävlingar,
framför allt på is- och jordbanor. B. L.
119
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
