Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Cykel - Cykelbil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CYKELBIL
reparatören undviker i möjligaste mån vatten
vid rengöringen, Hans universalmedel är
fotogen. Några droppar tunn olja då och då i
lager, som äro utrustade med oljekoppar, har en
god konserverande inverkan. Beträffande
kullagren äro dessa vid leveransen av en ny cykel
försedda med en kvantitet särskilt
kullager-fett, som lång tid håller lagret smort och
dessutom avsevärt förhindrar vatten och damm att
tränga in och förorsaka rostbildning. En
förnyad infettning av kullagren kan naturligtvis
göras av cykelägaren själv, om han är något så
när händig, men bör vanligen överlåtas åt en
fackman, som kan garantera en rätt injustering
av lagren och se till, att de äro oskadade.
Cykelägaren bör själv kunna ge kedjan den
rätta spänningen. En svikt på ungefär en
centimeter mitt emellan kedjekrans och kuggdrev
brukar anses vara den lämpligaste och är lätt
att åstadkomma antingen genom
kedjesträcka-ren på bakgaffeln (där dylika sträckare finnas)
eller genom ändring av bakaxelns läge i
gaffeln. Vidare kan man själv passa till sadel och
styre, liksom åtdragning av skärmskruv och
dylikt för att förhindra skrammel.
Kedjan är väl insmord vid leveransen och
klarar sig länge utan ny insmörj ning, om den
får en avborstning då och då. På kedjekransen
uppe vid kuggarna i själva kedjeläget brukar
det bildas en hård skorpa av fett och damm
vid flitig åkning. Denna kan cyklisten själv
avlägsna med en borste och litet fotogen.
Trafikintensiteten har tillväxt så, att det
kan anses förenat med en betydande risk att
ge sig ut i vimlet utan att vara säker på, att
cykeln fyller alla krav på trafiksäkerhet.
Lämpligt är att cykelägaren en gång om året låter
sin cykel underkastas en fackmans granskning,
vilken bör innefatta en fullständig
nermonte-ring av hela cykeln, rengöring, utbyte av slitna
eller skadade delar, smörjning, hopsättning och
justering.
Gummiutrustningens vård.
Under krigsåren var cykelns
gummiutrustning ett mycket svårt kapitel. Kvaliteten,
speciellt i slangarna, var många gånger sådan, att
t. o. m. fackmannen hade stora svårigheter, när
det gällde att laga en ringskada. Materialet
har emellertid blivit allt bättre, och en vanlig
punktering bör varje cyklist nu kunna klara
själv, om han går till väga på följande sätt.
Töm slangen på luft, tag bort ventilen och
den mutter, som håller ventilpipan fast vid
fälgen. För ena sidan av däcket ner mot
fäl-gens mitt och kräng försiktigt med hjälp av
ringavtagare eller skaftet på en skiftnyckel
däcket över fälgkanten. Drag sedan försiktigt
ut slangen. Att montera av hjulet är icke
alltid nödvändigt men underlättar arbetet, om det
är svårt att lokalisera läckan. Får man inte
genast tag i denna, bör man sätta i ventilen,
pumpa något och prova i vatten. Rugga upp
gummiytan kring läckan med ett sandpapper
och avfetta gummit genom att tvätta med t. ex.
bensin. Klipp till en lapp av slanggummi i
lagom storlek och behandla dess ena sida på
samma sätt som slangen vid läckan. Stryk på
båda de på så sätt preparerade ytorna ett tjockt
lager solution och låt denna torka. När de
sålunda behandlade ytorna äro nästan torra,
anbringas lappen på slangen och tryckes till
med fingrarna. Är det hela rätt gjort, fäster
lappen genast och läckan tätas. I handeln
förekommande reparationsaskar innehålla vanligen
gummilappar, vilkas ena yta redan är
preparerad, så att man endast behöver draga av
skyddsväven och placera lappen på den
preparerade läckan i slangen. Efter utförd
reparation talkas slangen och inlägges i däcket. För
sedan ut ventilpipan genom hålet i fälgen,
montera ventilen och pumpa ett par gånger för att
få in slangen utan veck och återför däcket
med ringavtagare eller skiftnyckelskaft.
Däckskador kunna provisoriskt avhjälpas
genom inlägg av en bit cordväv eller en
utskuren kappa av ett gammalt cykeldäck men böra
snarast underkastas sakkunnig behandling med
vulkning.
Vid vinterförvaring upphänges cykeln, så att
den inte stöder på gummiringarna, och
förvaras på svalt men frost- och fuktfritt ställe. En
noggrann rengöring och smörjning för att
förhindra rostbildning bör föregå upphängningen.
Landets samlade cykelbestånd — f. n. (1947)
torde det utgöra omkring tre miljoner cyklar —
representerar rent nationalekonomiskt en
betydande tillgång, och de få kronor cykelägaren
lägger ut för att hålla sin maskin i gott stånd
får han mångdubbelt igen genom den trivsel
cykeln ger, genom dess ökade livslängd — och
kanske även cykelägarens. I. T.
CYKELBIL.
En cykelbil är ett i regel trehjuligt,
inbyggt fordon, som trampas fram efter
ungefär samma princip som en cykel.
Cykelbilar ha funnits långt före andra
världskriget men hade då ännu inte väckt
något större intresse i Sverige. I
tidningen Teknik för Alla (Stockholm)
publicerades 1940 en beskrivning på en
italiensk cykelbil, och Sveriges förmodligen
första byggdes i sept. samma år av ett
par stockholmare. De flesta cykelbilarna
byggas trehjuliga, varigenom man kan
använda betydligt enklare
fjädringssy-stem. Ett trehjuligt fordon har dessutom
den fördelen att alltid ha alla hjulen i
marken oberoende av om vägbanan är
gropig. Två olika typer finnas, en- och
tvåmansvagnar. De förstnämnda äro
vanligast.
323
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
