Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doping och idrottsprestationer, av docent Torgny Sjöstrand - Doping inom kapplöpningssporten, av ryttmästare Frank Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOPING
var skeptisk rörande möjligheterna att genom
användning av stimulerande medel göra en bra
häst av en dålig. (Det var det ju heller inte
frågan om, utan om att tillfälligt sätta fart på
en dålig häst.) Men märkliga ting hände. Man
såg ideligen hästar, som voro allmänt kända
»förbrytare» (d. v. s. ovilliga), löpa och vinna,
som om de voro besatta av onda andar, med
ögon som trängde ut ur sina hålor och svetten
strömmande från sidorna, säger han. (Det är
en god beskrivning på en dopad häst.) Mest
gällde det hästar av låg klass i små löpningar,
som därför inte ådrogo sig särskilt stor
uppmärksamhet. Men tre veterinärer berättade för
Lambton, att oseden tilltog i hög grad och att
den skulle komma att fördärva hästaveln och
därför borde stoppas. Så hände det, att en
häst efter att ha segrat rusade som galen mot
en stenmur och slog ihjäl sig.
George Lambtons försök.
Lambton tyckte då det var på tiden, att
någonting gjordes, och berättade för en av de
ledande i jockeyklubben, vad veterinärerna
hade sagt. Denne var lika skeptisk som
Lambton hade varit och förklarade, att han inte
trodde det låg något i saken. Lambton hade
vid den tiden en del sällsynt ovilliga hästar i
sitt stall, och han underrättade jockeyklubbens
styrelse, att han ämnade dopa dessa. Sedan
kunde styrelsemedlemmarna själva se, vad
resultatet blev. Det första försöket gjorde han
med en häst, som alltid vägrat att prestera
någonting både i försöksgalopper och i
löpningar. Han var alltid sist och brukade
gnägga, när han passerade målet, så oberörd
var han. Dopad vann han nu först en
försöksgalopp och sedan en löpning i ett fält på
fjorton hästar, som han slog lätt. Efter löpningen
galopperade han nästan ett helt varv, innan
jockeyen förmådde stanna honom. Dagen
därpå vann han igen, såldes och vann aldrig mer
en löpning. Det var ett typiskt fall: o
villigheten att göra sitt bästa, som undanröjes
genom stimulansen, svårigheten att stanna
honom efter en löpning, som eljest normalt för
tillfället förbrukar gålusten, och så slutligen
återfallet i oförmåga att vinna en löpning, när
han inte längre dopats.
Lambton skaffade sig därefter sex doser
doping av en välkänd veterinär. De skulle inte
sprutas in utan gåvos genom munnen ur en
flaska. Effekten var förbluffande. Av fem
dopade hästar segrade fyra och en blev tvåa.
Ingen av dessa fem hästar hade visat någon
form tidigare under året. En som trotsat
ansträngningarna av Englands bästa jockeyer att
vinna med honom sprang hem med en stor
handicap riden av en stallpojke. På hösten hade
Lambton en dosis doping kvar, och den gav
han på begäran bort till en god vän. Dennes
häst, som tidigare vunnit en stor löpning men
löpt dåligt hela året, fick giftet i vederbörlig
ordning och vann sin löpning framför ett stort
fält.
Doping förbjöds först i England.
Engelska jockeyklubben vaknade nu
och förbjöd doping. Lambtons experiment
voro ju tämligen övertygande. Efter
utgången av dem kunde man inte gärna
komma och säga, att doping inte kunde
utföras eller att den inte hade effekt.
Straffmaximum sattes till uteslutning
från deltagande i kapplöpningar för
alltid och förbud att beträda
kapplöpningsbanor.
Amerika och Ryssland följde Englands
exempel och därefter även Frankrike, där
doping blev förbjuden åtminstone från
1906.
I Sverige dröjde det längre, innan
doping förbjöds. De bestämmande intogo
nämligen till en början samma attityd
som engelska jockeyklubben. Numera
är emellertid doping förbjuden även i
Sverige liksom i alla civiliserade länder
både inom trav- och galoppsporten.
Doping förekommer alltjämt.
Förekommer doping alltjämt trots det
kraftiga straffhotet? Ja, det gör den. Och tyvärr
ha i Sverige bestämmelserna mot doping
uppmjukats, så att förbudet kan kringgås, ja,
t. o. m. kan sägas vara illusoriskt.
I början av 1930-talet konstaterade man flera
fall av doping i Tyskland. Men det kunde
aldrig konstateras, vilka som voro de verkligt
skyldiga, och tränarna kommo undan med inte
alltför höga böter. I England däremot lade
man vid samma tid inte fingrarna emellan. En
skötsam och allmänt ansedd ung tränare,
Charles Chapman, blev nämligen 1932 »warned off»,
d. v. s. utesluten från löpningar för alltid. Det
konstaterades, att en av hans hästar som
vunnit hade fått en dosis koffein. Chapman
förnekade all kännedom om saken, och man kunde
aldrig få reda på vem som utfört dopingen.
Men engelska jockeyklubben var obeveklig och
lät domen gå i verkställighet, utgående från
grundsatsen att tränaren har ansvaret för de
hästar, som anförtrotts honom. I Frankrike
var man liksom i Tyskland mindre rigorös.
Baron Rothschilds tränare, en mycket skicklig
och aktad man, misstänktes för att ha dopat
en häst. Tillfrågad erkände han att så var
fallet men slapp undan med 5 000 francs i böter.
Medlen äro gifter.
Vad är det då för medel som användas?
Det är ingen hemlighet, och det vidlåder
dem intet mystiskt.
Läkemedelsberedningen känner många medel, som äro
391
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
