- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 7. Supplement A-Ö /
469-470

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Finland, av Einari Mannerla och Lauri Pihkala - Den finska idrottens rötter - Hur idrotten började i Finland - Kulturpersonligheter i spetsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FINLAND

Eljest inriktade sig enligt minsta
motståndets lag den energi, som kunde
finnas kvar, på lättare och mera
vederkvickande lekar samt skicklighets-,
vighets-och kortvariga kraftprov. Främst synes
en hel del bollekar och -spel av typen
bränn-, kast- och slagboll ha utövats.
Nära besläktad med ungdomslekar var
->skivslagning (suppl.), som även mogna
män kunde ägna sig åt. Man roade sig
med en del olika tricks, helst inomhus,
som kunna anses som föregångare till vår
tids tävlingsgymnastik, liksom även med
skicklighetsbetonad brottning. Lyftning
eller bärning av säck, sten eller kärrhjul
motsvarade våra dagars kraftsport. Unga
män synas stundom ha improviserat
längd- och höjdhoppstävlingar och vunnit
en viss ryktbarhet däri. Detsamma gäller
olika löpningar.

Dessutom utvecklades tävlingsandan
även i andliga prov. Att sjunga de långa
berättande dikterna eller använda
ordstäv var den tidens mått på kunskap och
minne och kunde användas t. o. m.
tve-kampsmässigt.

Gåtor voro frågesport. Men ingenstädes
renodlades, i flera bemärkelser, de
idrottsliga instinkterna så vanemässigt,
ihärdigt och efter alla konstens regler,
bl. a. med måtta, som i sauna, finnbastun.
Saunaproceduren, som tydligen sedan
urminnes tider inletts med bekväm
uppmjukning, kulminerat i behaglig
upphettning, avslutats med avsvalning samt
åtföljts av en säll känsla av
vederkvickelse, är ej endast en underbar kur utan
tecknar också kurvan för en omgång av
modern träning. Om några därvid hade
dukat under för hjärtslag, skulle sauna
säkerligen inte ha sitt goda rykte i finskt
folkmedvetande.

I ett oavslutat ungdomsverk med
självbiografisk bakgrund låter Runeberg 1827
ett äldre äkta par erinra sig, hur
ungdomen tre decennier tidigare varit
»förståndig och beskedlig» men nu roade sig
endast med brottning och hopp, kapplöpning
och skivslagning. Detta var kan man
säga ett uttryck för att även i Finland,

liksom samtidigt i den stora världen, ett
nytt idrottsligt tidevarv stundade.

Kulturpersonligheter i spetsen.

Intressant är att lägga märke till, hur
»de tre stora» inom finskt kulturliv i
mitten på 1800-talet togo intensiv del i
idrottens införande som kulturfaktor.

Elias Lönnrot »av Kalevala» (1802
—84), vars livsverk som en andra
grundläggare av sitt folks skriftspråk söker sin
like i världshistorien, ägde en
utomordentlig inte endast andlig utan även
fysisk vitalitet.

För att samla in material för Kalevala m. m.
tillryggalade han under halvtannat årtionde
till fots, på skidor eller vid åror drygt 20 000
km. Därtill kommo hans både många och långa
sjukbesök som provinsialläkare i
Kajanatrak-tens ödemarker. Lönnrot åkte som 42-åring
den över 500 km långa vägen från Kaj ana till
Tammerfors på »något över en vecka». Under
dessa färder eller emellan dem ägnade han
sig åt ett intensivt, omfattande och kvalitativt
enastående författarskap. I både tal och skrift
framhöll han betydelsen av kroppsrörelse:
»Människan är skapad till att röra sig och
skaffa sig sitt uppehälle i sitt anletes svett!
Trägenhet och måtta äro de två bästa läkarna.»
Om hans idrottsliga sinnelag vittnar även hans
förslag till fysiska prestationer för varje man:
att lyfta från marken 240 skålpund (=100 kg),
att vandra tre mil (32 km) på 8 timmar o. s. v.
Själv åkte han vintertid dagligen skidor ännu
vid 80 år.

Johan Ludvig Runeberg,
nationalskalden (1804—77), kunde både
såsom informator och skollärare icke sällan
avbryta en lektion och antingen ta
pojkarna med ut för att slå boll eller kasta
snöboll eller också helt enkelt skicka ut
dem och själv bege sig på jakt. Han var
en lidelsefullt intresserad jägare, som vid
60 år mötte sitt öde genom ett slaganfall
under en jakttur.

Johan Vilhelm Snellman (1806
—81), mångsidig filosof, pedagog,
journalist, finans- och statsman men framför
allt nationell uppväckare, drog som
kurator för studentnationen försorg om, att
hans österbottningar mangrant skulle
deltaga i gymnastikövningarna och
därigenom avhålla sig från superi. Som
familjefader uppmuntrade han på alla
sätt sina söners gymnastikövningar och
var själv en skicklig ryttare.

469

488

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 17 23:53:12 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/7/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free