Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Hastighetsflygning, av Sven Salonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASTIGHETSFLYGNING
Gloster »Meteor» med tvè Rolls Royce
Derwent-aggregat började komma ut, behärskade
England ganska överlägset reaktionsflyget både i
fråga om hastighet och antal flygplan. Det var
därför väntat, att det av tysken F. Wendel med
ett specialbyggt Messerschmitt-jaktplan satta
hastighetsrekordet på 755,138 km/tim. skulle slås
av en engelsman. Tidigt på hösten 1945 var man
färdig för det första världsrekordförsöket efter
kriget. Två Gloster »Meteor IV» voro trimmade
för ändamålet, men på grund av olämplig
väderlek fick man vänta till 7 nov. Banan var
lagd efter de internationella bestämmelserna
(jfr bd m, sp. 1135—36) vid Herne Bay i Kent,
och för tidtagningen användes den modernast
tänkbara utrustning, bl. a. radar. Den första
flygningen utfördes av H. J. Wilson, som fyra
gånger flög den 3 km långa sträckan med en
medelhastighet av 975,675 km/tim., medan
Glos-terfabrikens provflygare, E. Greenwood, fick
nöja sig med 5 km lägre medelfart. Därmed
hade Wilson förbättrat det gamla rekordet med
220 km/tim. och blivit förste engelsman, som
satt världsrekord i hastighetsflygning med
landflygplan.
Knappt ett år senare började man rusta för
nya rekordförsök vid Littlehampton i Sussex.
Även denna gång användes två Gloster
»Meteor» (bild vid art. Flygsport, suppl., pl. 2), på
vilka företagits en del större ändringar. Den 7
sept. 1946 gjorde de båda planen sina
flygningar, varvid det som flögs av E. M. Donaldson
nådde den högsta medelfarten, 991,330 km/tim.,
medan den andre piloten, kanadensaren W.
Waterton, noterade 988 km/tim. Därmed var
man ytterligare ett steg närmare det hägrande
1000 km-strecket; det blev dock inte
engelsmännen förunnat att vinna den framgången i
de »nya» hastighetsrekordens historia. England
hade hösten 1946 två flygplan, som inofficiellt
noterat hastigheter på omkr. 1035 km/tim.
Det ena av dessa, de Havilland »Swallow»,
råkade under en provflygning ut för ett ännu på den
tiden ganska okänt vibrationsfenomen och slets
i bitar, varvid föraren, G. de Havilland, omkom.
Det andra planet, Vickers Supermarine
»Attacker», var ännu så nytt, att man inte vågade
sig på ett rekordförsök, men visade dock senare
sina förnämliga egenskaper genom att 26 febr.
1948 vid Chilbolton i Hampshire förbättra
världsrekordet på 100 km sluten bana. Medelfarten
blev 898 km/tim. Planet fördes av Supermarines
provflygare M. J. Lithgow, som med detta
resultat slog det gamla av J. Cunningham med
de Havilland »Vampire» satta rekordet på 800
km/tim. de Havillandfabriken lät emellertid
bygga ett nytt plan av samma typ som det
förolyckade, och vid ett rekordförsök vid
Hat-field 12 april 1948 överträffades Lithgows
resultat med stor marginal. Planet, som fördes
av J. Derry, var en s. k. »flygande vinge»
utrustad med ett Goblinaggregat och nådde på
den 100 km långa sträckan en hastighet av
974 km/tim.
Amerikanerna först över 1000 km/tim.
Mot slutet av kriget började även USA få
fram snabba reaktionsflygplan. Efter
fredsslutet fortsatte utvecklingen i snabb takt, och
den amerikanska flygindustrien började snart
knappa in på det försprång, som engelsmännen
vunnit under kriget. År 1946 var man färdig
för en attack mot Gloster »Meteors» rekord,
och deras snabbaste jaktplan, Republic
»Thun-derjet», var nära att lyckas, då det visade sig,
att målkamerorna inte fungerat
tillfredsställande. Försöket upprepades flera gånger, men man
hade tydligen ännu inte tillräcklig erfarenhet,
ty varje gång var det någonting som klickade.
Resultaten voro dock farligt nära den engelska
noteringen, då man beslöt att uppskjuta vidare
försök till nästa år. Under tiden hade
Lockheed Aircraft Corporation byggt en
racerver-sion av sitt reaktionsjaktplan P-80 »Shooting
Star», kallad P-80R, vid vilken man fäste stora
förhoppningar. I början led emellertid planet
bl. a. av kraftiga vibrationer vid höga
hastigheter, men så småningom lyckades man
avhjälpa dessa, och 19 juni 1947 slog A. Boyd
världen med häpnad genom att på amerikanska
flygets provflygbas vid Muroc i Kalifornien nå
en medelhastighet av 1 003,6 km/tim. — högsta
uppmätta hastigheten var 1017,69 km/tim.
Rekordplanet hade ett Allison
400-reaktionsaggre-gat med 2100 kg dragkraft, vilken genom
vatten- och alkoholinsprutning temporärt
kunde ökas till 3 200 kg. Under flygningen var
friktionen mot luften så stor, att temperaturen
i förarkabinen steg till 60° C.
Under 1947 konstruerade de amerikanska
flygfabrikerna allt extremare reaktionsflygplan.
De flesta byggdes för väldiga summor på
beställning från amerikanska flygvapnet för att
användas till forskningsändamål. Ett av dessa
»flygande laboratorier», Douglas D-558
»Sky-streak», färdigställdes sommaren 1947 och kunde
efter omsorgsfulla provflygningar levereras till
marinflyget, men även detta plan beredde
åtskilligt besvär, innan man kunde våga sig på
några rekordförsök. Bl. a. visade det sig svårt
att vid hög fart fälla ut och dra in
landningsstället, men redan aug. 1947 ställdes de
invecklade mätapparaterna åter i ordning på
flygplatsen vid Muroc. Under provflygningarna
hade »Skystreak» flera gånger överskridit det
gamla rekordet, men det första rekordförsöket
höll på att sluta med en katastrof, då planets
plexiglashuv var nära att deformeras av den
höga värme, som förorsakades av friktionen.
En ny kabinhuv tillverkades, och 20 aug. gjorde
det topptrimmade och högglanspolerade planet
ett nytt försök. Med T. F. Caldwell som förare
lyckades »Skystreak» avverka den 3 km långa
mätsträckan med en medelhastighet av 1 031,178
km/tim.
Redan fem dagar senare var »Skystreak»
åter i luften — denna gång med M. E. Carl som
förare — och när målkamerornas och de övriga
725
726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
