- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 7. Supplement A-Ö /
745-746

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hejarop, av Sven Lindhagen och Sten Thunvik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HEJAROP

för stunden (eller för en speciell idrott,
motståndare eller situation) komponerade
»ramsor».

I Finland är den mest kända:

Hakka päälle Suomen poika,
ettei muukalainen volta!
Hej, hej, HEJ!
(»Slå på, du Finlands pojke,
så att inte främlingen vinner!»)

I Norge är det mest förekommande ett (hur
många gånger som helst upprepat) He-ja
Nor-ge, he-ja Nor-ge, heja Nor-ge ...

Ibland kan man få höra detta i en nästan
minutslång hejning, gärna i allt raskare takt.

I Norge användas ofta samma hejaramsor
som i Sverige, t. ex.

Heia Norge og gå på,
mere mål vi venter på!

Danmark har inte något nationellt och
vid alla tillfällen användbart hejarop i
stil med »Heja Sverige friskt humör»,
men mycket populära äro improviserade
ramsor, särskilt vid fotbollsmatcher. Det
vanligaste hejaropet torde vara det som
förekommer vid de dansk-svenska
fotbollslandskamperna :

Hisa, huså, heisasa,
nu skal Svensken ha da-da!

(da-da = stryk; uttrycket användes av
föräldrar vid uppsträckning av olydiga barn).

Mera slangbetonat är det genom
»Hurtigma-leren» (-^-Fotboll, bd III, sp. 221) för svensk
publik välkända ropet

Danske Drenger, spyt i Næven,
nu skal Svensken ha paa Tæven.

Bland iippmuntringsrop till speciella
publikfavoriter må nämnas det som fotbollsspelaren
Pauli Jörgensen ofta fick höra:

Pauli, Pauli hæng nu i
det kan Svensken ikke li’!

Hejning i andra länder.

I flertalet andra länder förekommer
ej organiserad hejning utan denna
ersät-tes stundom med sång. På sina håll utom
Norden väcker nordisk hejning till att
börja med skratt och nyfikenhet men så
småningom olust; man anser hejningarna
som bevis för »organiserade
känsloutbrott», d. v. s. motsatsen till spontana.

Av utom-nordiska hejarop torde Ungerns
vara det åtminstone i Sverige mest kända:
Huj, huj, h aj a, huj, huj, h aj a ...

som i likhet med det norska kan upprepas hur
många gånger som helst men vanligen endast

två gånger i sträck. Det är egentligen ett
tusenårigt ungerskt krigsrop.

Av samma slag är även Schweiz’ hejarop:
Hop Schwyz,
hop Schwyz

som liksom det norska ofta användes i
minutslånga hejningar.

Bekant är också Hollands friska hejning:
Hep Holland, hep Holland

med stark betoning på Ho och ett långdraget,
något sjungande -laannnd.

Australierna låta vid OS ofta höra ett
gammalt igenkänningsrop, använt av
australneg-rerna vid deras jakt- och fiskefärder:
Kooo-iiii, kooo-iiii!

I Tyskland ha många försök gjorts att skapa
ett nationellt hejarop, men samtliga ha varit
tämligen misslyckade. Det mest kända, som
dock aldrig slagit riktigt igenom, är
Ra, ra, ra,
Ger-ma-ni-a!

I Turkiet eldar publiken vid
brottnings-tävlingar upp sig till extas med ett av
oartikulerade ljud åtföljt rop:

Haydi ce-cuklar —
Jasja — jasja!
(Gå på, pojkar — Leve! Leve!)

Estland fick vid OS 1936 en
olympiasegrare i brottaren Palusalu, som uppmuntrades
av sina landsmän med ett ihärdigt:
Urra — urra —
Murra — murra —
Palusalu — anna — valu!
(Hurra! Hurra! — Bryt! Bryt! — Palusalu!
Ge honom stryk!)

I den utpräglade kampidrotten boxning ha
särskilt negrerna i USA förmåga att förvandla
omgivningen kring de kämpande till en
sjudande häxkittel genom av rop och skrik
ackompanjerade talkörer, som inte lämna
något övrigt att önska i fråga om ilska,
glåpord, hotelser och lössläppt glädjerus.

I romanska länder förekommer .praktiskt
taget ej organiserad hejning — det spontana
jublet (eller misshaget) utgör ersättning.

Hejning fordrar »hejaanförare».

Hejningen sker vanligen genom speciella
hejaklackar eller sektionsvis. Den anföres av
en ledare, som bestämmer, vilket hejarop som
skall användas, och dirigerar »kören» med
livliga gester. Ofta är det samma person, som
tävling efter tävling framträder inför »sin»
speciella sektion. De mest kända torde ha
varit Stockholms Stadions »Kille» (E. Kihlberg)
kring 1920 samt på 1940-talet »Bagarn» från

743

746

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 9 21:32:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/7/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free