- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 7. Supplement A-Ö /
811-812

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrottens utbredning, av Sven Lindhagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDROTTEN S UT BREDNIN G

(och de delar av andra län, som tillhöra
samma inskrivningsområde). År 1946 kom
man fram till att 55—60 % av de
värnpliktiga (alltså ungdom i bästa åldern;
ej 40—50-åringar) utövat sport i någon
form, medan 1947 års siffra var 49,5 %.
Södermanland kan anses ge en god bild
av genomsnitts-Sverige, då landskapet
dels har en stor bondebefolkning, dels ett
par städer av typisk industrikaraktär.
Belysande för de gjorda
undersökningarna inom området är, att idrotten går
starkt framåt på landsbygden och i
smärre samhällen, medan en
tillbakagång kan konstateras i de större
städerna, enligt det undersökta materialets
egen utsago beroende dels på att
lämplig terräng »inpå knutarna» saknas, dels
på otillräckligt antal idrottsplatser.

För Norge finnes ingen säker
procentsats, men på grund av skidsportens
allmänna utbredning såväl bland män
som kvinnor kan tagas för givet, att
landets procentsiffra är högre än Sveriges.

I Danmark föreligger veterligt ingen
liknande statistisk undersökning; däremot
undersöktes 1943 hur många danskar,
som voro medlemmar av någon
idrottsförening, varvid man fann, att
föreningarna sammanlagt hade 328 000 aktiva och
292 000 passiva medlemmar. Om de
senare betraktas som f. d. aktiva, skulle
alltså 15,5 % danskar kunna anses som
organiserade idrottsutövare eller f. d.
idrottsutövare.

Ej heller i Finland föreligger någon
statistisk undersökning, men man kan
på goda grunder anta, att c:a 15 % av
landets befolkning mellan 10 och 35 år
aktivt idkar sport.

Stora industristader dåliga idrottshärdar.

England — »idrottens vagga» i modern
tid — kan icke uppvisa samma
idrottsliga bredd som de nordiska länderna.
Sporten där är fortfarande till stor del
överklassens privilegium och skådespel
för underklassen. Särskilt i de stora
industristäderna är antalet aktiva litet, men
de stora fotbollsarenorna ha enorma
läktare, och på dessa få de idrottsintresse-

rade sitt lystmäte på sport — som
åskådare. Orsakerna till den engelska
industriarbetarens relativt ringa deltagande i
aktiv sport äro många, bl. a. hans låga
levnadsstandard, hans hårda arbete, hans
långa och tidsödande resor mellan hem
och arbetsplats samt bristen på
kommunala idrottsplatser — de stora arenorna
ägas av de professionella klubbarna och
äro ej öppna för allmänheten. Terräng i
nordisk mening — där friluftsliv kan
idkas — saknas dessutom ofta i närheten
av städerna.

Liknande förhållanden råda i USA,
där även medelklassen har ytterst svårt
att få tid till ordnad idrott efter dagens
arbete, som ofta är förlagt 1—2
timmars resa från hemmet. Bilen får
utgöra ersättning och tidsfördriv. Idrott
bedrives därför (liksom i England) i
första hand vid universitet och skolor,
vilka i stor utsträckning ha egna,
utmärkta idrottsanläggningar, egna
tränare i olika grenar etc. Flertalet elever
äro dessutom inackorderade i skolan
(universitetet) under terminerna och
kunna därigenom bli effektivt
omhändertagna av tränarna, liksom eleverna
vid de militära utbildningsanstalterna.

En liknande bild företer idrotten i
många länder, särskilt i dem som äro
starkt industrialiserade. Där förekommer
dock ofta »enklare» idrott i form av
talrika klotspel, såsom bowls, krocket och
boccia.

Storklubbarnas svaghet, småklubbarnas styrka.

I Norden äro idrottsmännen
uppdelade på ett otal klubbar, som ofta ha
sina medlemmar samlade inom ett
mycket snävt område, till och med i
samma kvarter. I utlandet äro däremot
storklubbar vanliga, stundom med upp
till 20—30 000 medl., och antalet
små-klubbar är litet. Eftersom varje klubb
endast har en ordf., en sekr., en
sektionsledare för resp. idrotter etc., blir
följden att storklubbarna icke ha
möjlighet (d. v. s. deras funktionärer icke tid)
att »finkamma» ett samhälle. Myllret
av småklubbsfunktionärer i Norden gör,

807

812

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 9 21:32:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/7/0466.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free