Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrottens värde, av Åke Svahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDROTTEN S VÄRDE
Framkalla kroppsövningar blott
»lustförnimmelser»?
Enligt samma auktoriteter ligger
kroppsövningarnas mest betydande uppgift i den
stegrade känsla av välbefinnande, som
de ge. Häremot kan man genast invända,
att en sak, som ger upphov till dylika
förnimmelser, dock måste ha ett verkligt
hälsovärde. Så behöver dock ingalunda
vara fallet, framhåller t. ex. Abramson.
Vi känna, säger han, en rad gifter, som
ge en hög grad av välbefinnande men som
äro direkt skadliga, t. ex. alkoholen. De
som dricka sprit uppge, att deras
arbetsförmåga blir bättre, de känna sig
starkare, uppiggade etc. En objektiv
undersökning visar emellertid, att resultatet av
intagandet av alkohol i själva verket är
det motsatta. Ordet välbefinnande
användes alltså i detta sammanhang i
betydelsen lustkänsla.
I sin kritik av den gängse uppfattningen
av kroppsövningarnas betydelse bruka de
kritiskt inställda vetenskapsmännen även
beröra idrottens »nyttighetsvärde», d. v. s.
vad en modern människa kan ha för
praktisk nytta av en vältränad kropp.
Kungen borde vara bäst i idrott.
Tankegången är denna. I forna tider —
på sina håll ända fram till 1700-talet —
bar varje man antingen värja eller spjut,
och det är självklart, att man var
angelägen om att kunna bruka sitt vapen så
väl som möjligt. Därpå berodde
nämligen nära nog hela ens ställning i
samhället. Alla högt uppsatta personer, kungar,
riksråd o. s. v. måste under medeltiden
och ännu under 1500-talet underkasta sig
en ständig och hård träning. De måste
delta och helst också segra i den tidens
förnämsta idrottstävlingar, de s. k.
torneringarna, vid vilka det gällde att fäkta
mot varandra till häst. Kungen borde,
ansåg man, vara rikets starkaste och
tappraste man, och i många fall var han
det också.
Det kan knappast ha varit hövlighet,
påpekar den danske kulturhistorikern Troels-Lund
(i »Dagligt liv i Norden»), när kungarna alltid
uppräknas bland segrarna, som när det
exempelvis heter om en berömd dansk tornerryt-
tare »han blev aldrig kastad ur sadeln av
någon utom en gång av kung Kristian III».
Konung Henrik II av Frankrike segrade
överlägset i en stor turnering i Paris 1559 men
råkade få en lansstump i ögat och avled.
Om Kristian IV av Danmark berättas
det då han var 57 år gammal »att efter
middagen brukade han och hans söner gå löst på
varandra med lansar eller träna andra idrotter».
Gustav Vasa t. ex. hade enligt vad Per
Brahe d. ä. berättar (i sin krönika om kungen)
en idrottsskola på Stockholms slott, där hovets
unga män lärde sig fäkta liksom också »löpa och
hoppa». Kungen själv deltog med liv och lust,
och den som segrade i sådan »adlig och
ridderlig övning» fick i pris antingen »guldringar
eller pärlekransar» eller »en fördans med en
jungfru» bland hovdamerna.
Gustav Vasas kollega i England, Henrik
VIII, var i unga år, innan han ännu börjat
intressera sig så mycket för damsällskap och
dans — han var gift sex gånger! — en utmärkt
friidrottsman med släggkastning som
specialitet. Sedan ägnade han sig mest åt bågskytte.
Av Gustav Vasas söner var Erik XIV den
mest idrottsintresserade. Han var bl. a.
längdhoppare, och i Stora Rikssalen på Stockholms
gamla slott funnos ännu i slutet av 1600-talet
de tecken kvar, med vilka han markerat sina
hopplängder. Som passionerad bollspelare höll
han sig med egen tennisbana, särskild
»hov-bollmakare» o. s. v. T. o. m. drottning
Kristina omtalas i hävderna som idrottskvinna.
Det berättas bl. a., att vid de kungliga
fäkt-lektionerna på ’ lördagseftermiddagarna var
hennes kusin, Karl Gustav (sedermera konung
Karl X Gustav), »ofta utmattad, när Kristina
föreslog en ny rond».
Statsministern på kolstybben?
Så var det förr. I det moderna
samhället däremot är det i regel inte en
kraftig och smidig kropp, som skapar
individens ställning, utan i stället hjärnans
utveckling. Vi kunna knappast ens tänka
oss t. ex. Sveriges nuvarande statsråd
med Tage Erlander i spetsen i tornering
— forna tiders förnämsta idrott — på
Stadionplanen, huggande sporrarna i sina
hästar och med fällda lansar
galopperande mot varandra, allt under 20 000
åskådares bifallsvrål! Tanken att kroppslig
färdighet skall vara av betydelse vid
tillsättandet av höga ämbeten, vilket förr i
tiden var självklart, är främmande
åtminstone för en svensk; i England tages
dock ännu hänsyn härtill.
Hur långt skall då kroppslig träning
drivas i vår tid? Enligt t. ex. Abramson
815
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
