- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 7. Supplement A-Ö /
827-828

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrottsfrämjare bland kulturpersonligheter, av Albert Wiberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDROTTSFRÄMJARE BLAND KULTURPERSONLI GHETER

(->-hän visar till art. i bd I—VI, om ej
suppl, är utsatt.)

Antiken är idrottens »guldålder».

Intresset för idrott var stort redan då
historiens gryning börjar sprida sitt ljus över
Greklands land och folk. Den store diktaren
->-Homeros ägnar i sina sånger stört utrymme
åt tävlingarna i kappkörning, boxning, brottning,
löpning, fäktning och skjutning. Särskilt
belysande äro tävlingsreferaten i Iliadens 23:e och
Odysséens 7:e sång. Det allmängrekiska intres^
set för kroppsövningar tog sig mäktiga uttryck
i den spartanske statsmannen Lykurgos’
(700-talet f. Kr.) lagstiftning i Sparta. De ungas
uppfostran skulle icke, ansåg han, bara bestå
i en intellektuell och moralisk träning, den
skulle också vara gymnisk. För att träna
styrka och vighet utövades bl. a. fäktning,
brottning, löpning, hopp, diskus- och
spjutkastning. Filosofen Sokrates (469—399 f. Kr.)
i Aten uppskattade även kroppsövningar såsom
en väg till hälsa och det stora målet för
människan, nämligen att lära sig känna sig själv.
Sokrates’ idéer även i detta avseende
utvecklades och klarlades av hans främste lärjunge,
-^-Platon, antikens störste filosof (427—347 f. Kr.,
suppl.). För att skapa fullkomliga människor
måste man utnyttja bildningsmedlen
gymnastik och musik, varvid han helt jämställde den
gymniska bildningen med den musiska. Platons
ryktbare lärjunge, filosofen och
vetenskapsmannen Aristoteles (384—322 f. Kr., suppl.),
framhöll också, att redan småbarnen borde härdas
genom lämpliga lekar och att ungdomen mellan
7 och 21 år skulle tränas genom systematiska
övningar. Detta vore icke minst viktigt för en
verklig viljefostran.

Även bland antikens läkare rådde ett starkt
positivt intresse för kroppsövningarna. Sålunda
uttalade forntidens störste läkare Hippokrates
(omkr. 400 f. Kr.) i flera av sina skrifter
nyttan ur medicinsk synpunkt av sådana
övningar, och idrottsläraren Herodikos
(->-An-tikens sport) grundade vid mitten av 400-talet
f. Kr. sjukgymnastiken genom att använda
reglerad diet, massage och särskilda andra
kroppsövningar vid kampen mot sjukdomarna.

Romarna, vilka närmast övertogo arvet från
Hellas, förmådde icke uppehålla de grekiska
traditionerna, och idrottstävlingarna blevo ej
ett medel till uppfostran och harmonisk
utveckling utan uppvisningar av professionella,
som hade gladiator- och cirkusspel till yrke.
Härom ger talaren, författaren och
statsmannen Cicero (108—43 f. Kr.) tydliga och
odisputabla upplysningar. Han hade intet att invända
mot gymnastiska övningar i och för sig men
ansåg, att åskådarna i allmänhet vid
uppvisningarna voro bättre folk än de som framträdde
på tävlingsbanan. Ett levande intresse för
idrottsövningar visade den grekiske historieskri-

varen och filosofen Plutarchos (46—120), som
väl kände även romerska förhållanden. Genom
sina skrifter om barns uppfostran och sina
levnadsteckningar av berömda greker och romare
blev han jämte Aristoteles och Platon en av
de främsta förmedlarna av antikens idrottsliga
idéer till renässansen och nyare tiden.
Antikens idéer rörande kroppsövningarnas mål
sammanfattades till ett lättfattligt slagord av
den romerske skalden ->-Juvenalis (47—130), då
han präglade »Optandum est, ut sit mens sana
in corpore sano» (»Man bör eftersträva att
få en sund själ i en sund kropp»), i vilken sats
den grekiska tron på harmoni och jämvikt
ännu lyser igenom.

Renässansens män sökte återuppliva antiken.

Renässansen (d. v. s. 1400- och 1500-talen),
som präglades av ett ivrigt studium av den
klassiska tiden, visade stort intresse också för
antikens kroppsövningar, vilka man sökte
återuppliva. Härvid kan man särskilt erinra om
den lärde humanisten V. da Feltre (1378—1446),
som vid sin adliga internatskola införde
bollspel, hopp, fäktning, brottning, ridning,
löpning m. fi. grenar. Hos den spanske humanisten
J. L. ->■Vives (1492—1540, suppl.) tog sig
intresset uttryck i utkasten till läroplaner.
Pauserna mellan de intellektuella övningarna skulle
fyllas med kroppsövningar, och Vives
skisserade t. o. m. särskilda gymnastiksalar för dessa
övningar. Stor uppskattning av
kroppsövningarna visade även den engelske statsmannen och
humanisten T. Moore (1478—1535), som i sitt
arbete »Utopia» gav en snabbteckning av ett
idealsamhälle, i vilket även den fysiska fostran
kommit till sin rätt. Liknande gäller den något
yngre italienske filosofen T. Campanella (1568
—1639, suppl.). I sin »Solstat» utförde han i
särskilda kapitel behovet av fysisk fostran och
framlade planer för dess anordning. Av största
betydelse blev den italienske läkaren H.
-^-Mer-curialis’ (1530—1606) insats. I en särskild bok
om den klassiska gymnastiken redogjorde han
för antikens idrott och yrkade på
kroppsövningarnas återupplivande i uppfostran genom
att peka på bl. a. deras betydelse för hälsan
och välbefinnandet. Intresset för idrott visade
sig f. ö. hos många andra andens stormän från
denna tid, såsom den franske filosofen M. de
Montaigne (1533—92), och hos en sådan
litteraturens störman som engelsmannen W.
Shakespeare (1564—1616). Att kroppsövningar av
olika slag spelade en stor roll vid renässansens
furstehov, såsom hos Henrik VIII (1207—72) i
England och Henrik II (1518—59) i Frankrike,
är en självfallen sak, då man vet, vilken
framskjuten plats de ridderliga färdigheterna intogo
i de högre samhällsgruppernas uppfostran.

1700-talet förberedde vår tids fysiska fostran.

Hos 1600-talets båda största pedagogiska
tänkare, tjecken J. A. Comenius (1592—1670) och
engelsmannen J. Locke (1632—1704), möter en

827

828

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 28 16:36:48 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/7/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free