- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 7. Supplement A-Ö /
855-856

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiansk ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ISHOCKEY

erna 1946—48 i 500 cm3-klassen böra främst
nämnas Eskil och Bertil Carlsson, Evert
Fransson, E. Sandin, Thord Larsson och Ch. Aronsson.
I 350 cm3-klassen ha de ledande varit G.
Hellqvist, Karl Ivar Jansson, Axel Johansson och
S. Ekberg.

Endast ett fåtal hastighetstävlingar för bilar
har arrangerats efter kriget; de viktigaste äro
Svenska Motor Klubbens internationella
tävlingar på Vallentunasjön i mars 1947
(->-Auto-mobilsport, suppl., sp. 119) samt liknande lopp
på Flaten, strax s. om Stockholm, och på
Västeråsfjärden.

De framgångsrikaste bilförarna på isbana ha
efter kriget varit R. Sjöqvist, Gunnar Olsson,
F. Tollstoy och J. Forsberg samt norrmannen
A. Hinsværk, vilken sistn. med Ford Special
vunnit några av de mest betydande svenska
tävlingarna.

I det övriga Norden har emellertid
isbanesporten efter kriget spelat en mindre betydande
roll. Endast några få tävlingar ha hållits i
Norge och Finland, bl. a. på Bislet i Oslo och
i Olympiastadion i Helsingfors. Däremot ha
norska och finska förare vid några tillfällen
deltagit i svenska tävlingar men där visat sig
klart underlägsna.

Isbanemaskinens specialutrustning.

En för isbanelopp avsedd motorcykel skiljer
sig på flera punkter från den som användes
vid jordbanetävlingar. I första hand måste
maskinens däck nabbas, d. v. s. förses med c:a 25
mm långa, koniska nabbar av härdat stål.
Bakhjulet brukar vanligen vara monterat med upp
till 200 nabbar placerade i 3—5 rader och
fram-däcket med omkr. 125 stycken i 3—4 rader. En
isbanemaskin måste vara försedd med växellåda,
bör ha längre ram än den som användes vid
jordbanelopp och framgaffel med betydligt större
lutning. Vidare bör motorn vara monterad
avsevärt högre i ramen, för att dess undre parti
ej skall släpa i, när maskinen lägges i skarp
vinkel för kurvtagning. En vanlig åtgärd är
även, att styrstången bockas mera framåt, för
att föraren skall få en framliggande ställning
på maskinen. Ursprungligen var isbaneracern
utrustad med korta stänkskärmar, men efter
en del olyckshändelser föreskrives numera att
bakhjulet skall vara täckt av en lång skärm,
vars bakre del icke får lämna hjulet fritt mer
än 15 cm, mätt från isen. För framhjulet
finnes f. n. ingen liknande bestämmelse, men
1948 lanserade Eskil Carlsson ett skydd i form
av en rörställning, vilken kopierades av många
förare, medan andra föredrogo en vanlig
förlängd skärm. En kompletterande detalj i
utrustningen är förarens knäskydd på vänster
ben. Skyddet, på vilket föraren stöder under
kurvtagningen, består av en gummi- eller
lä-derskålla, som brukar vara beslagen med
stålband för att minska friktionen mot isen. B. L.

"ISHOCKEY.

Av Paul Brewitz.

Den svenska ishockeysporten var från
sin tillblivelse 1920 under två decennier
så gott som helt koncentrerad till
Stockholm och Södertälje. Under 1940-talet
har emellertid arbetet på att utbreda
sporten snabbt givit goda resultat, och
man kan utan överdrift säga, att
ishockeyn nu blivit en svensk rikssport.

Svenska Ishockeyförbundet gav 1945 Svenska
serien större geografisk bredd genom att dela
upp serien i två grupper, och det nationella
seriesystemet bestod säsongen 1947—48 av två
div. I-grupper samt sju div. Il-grupper,
omfattande klubbar från Linköping i söder till
Bollnäs i norr. Dessutom spelas distriktsserier
över hela landet, från Skåne upp till
Norrbotten. Relativt starka distrikt äro Gästrikland,
Dalarna, Västmanland, Värmland, Norrbotten
och Västerbotten.

Bland klubbar, som nått allsvensk klass och
gjort utmärkta resultat mot de tidigare i
särklass dominerande Stockholms- och
Södertäljelagen, kunna nämnas Gefle GIK, Västerås IK
och SK, Mora Ishockeyklubb, Leksands IF,
Forshaga IF och Surahammars IF.

Livlig utlandskontakt.

Internationellt var Sveriges umgänge
under kriget 1939—45 inskränkt till ett
deltagande i en turnering i Garmisch
samt gästspel av svenska föreningar i
Schweiz och ett par besök i Sverige av
Davos Eishockeyclub. Efter kriget har en
synnerligen livlig kontakt uppstått med
utlandet, speciellt med Tjeckoslovakien,
där ett flertal svenska klubbar turnerat.
Hammarby IF och AIK ha spelat i
England, Mora har gästat Holland, och i
Sverige ha bl. a. tjeckiska, franska,
amerikanska och kanadensiska lag turnerat.

Spelstandarden torde ett par år under
kriget ha varit högre än både förut och
senare, och Hammarby IF i första hand
samt Södertälje SK ha framstått som
Sveriges bästa klubblag. En ypperlig
prestation gjorde det svenska laget 1947 i VM
i Prag, då Sverige bl. a. slog USA och
de tjeckoslovakiska världsmästarna samt
placerade sig som tvåa i turneringen. Vid
OS 1948 visade sig dock svenskarnas
spelstyrka vara mindre än väntat.

855

856

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 19 23:24:23 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/7/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free