Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Jordbanetävlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDBANETÄVLINGAR
i landet, men först följande år började sporten
komma i gång på allvar.
Redan 1946 återupptogos NM-tävlingarna.
Livligast har utbytet varit med Norge, vars
förare vunnit sina flesta framgångar på 1 000-,
medan svenskarna dominerat på
400-meters-banor. I övrigt ha svenska förare under 1947
endast deltagit i några tävlingar i Danmark
och Tjeckoslovakien, men under 1948 har det
internationella tävlingsutbytet fått större
omfattning med deltagande i första hand från England.
Under 1948 och 47 har det största antalet
tävlingar körts på banor med omkr. 400 m
omkrets. Många nya, förstklassiga banor ha
tillkommit, de mest betydande vid Kumla,
Linköping (två stycken), Norrköping, Nyköping
och Handen (s. om Stockholm). Dessutom äro
flera under byggnad eller planerade.
Tävlingar på 1 000-metersbanor ha efter fredsslutet
förekommit mycket sparsamt. De första
kördes i aug. 1945 på Åby travbana utanför
Göteborg. Segrare blevo: i 350 cm3-klassen S.
Strandh, Fristad, 3m 6,ls; i 500 cm3-klassen
Bertil Carlsson, Djursholm, 2.56,2; i
sidvagnsklas-sen G. Sandberg, Stockholm, 3.28,4. I aug. 1947
anordnades NM-tävlingar på Umåkers
travbana (se nedan), och i okt. s. å. återupptogos
tävlingarna på Solvalla, Nordens snabbaste
1 000-metersbana. De två Solvallaloppen, av
vilka det första kördes inför en rekordpublik
på omkr. 35 000 åskådare, blevo en stor framgång
för norrmannen L. Hveem, som båda gångerna
vann största klassen, sista gången på ny
rekordtid (->-Solvallaloppet, suppl.).
Serietävling på 400-metersbana 1948.
Med avsikt att få fram något nytt inom
jordbanesporten arrangerade S. M. K:s östgötaavd.
3 okt. 1947 efter engelskt mönster en tävling
mellan två sexmannalag, benämnda
»Stockholm» och »Landsorten», där poängsumman var
ensamt avgörande. Tävlingen, som kördes på
Dagsbergsbanan i Norrköping och vanns av
stockholmslaget med 41—31, slog mycket väl
ut såväl ur sportslig som åskådarsynpunkt.
Erfarenheterna från i första hand denna
tävling ledde till, att man följ. år på försök
startade en allsvensk serietävling på
400-metersbana. I serietävlingen deltogo sju klubblag,
Kumla MSK. Linköpings MK, Motorsällskapet
(Stockholm), Nyköpings MS, S. M. K:s
Stockholmsavdelning, S. M. K:s östgötaavdelning och
Vendelsö MK. Lagen bestå av fem förare samt
en avbytare. Varje tävling, s. k. match,
omfattar tolv heat om fyra varv med två förare
från vardera laget i varje heat. Heatsegraren
erhåller 3 p, tvåan 2 och trean 1 p. Det segrande
laget erhåller 2 p, och vid lika poängtal
tilldelas vardera laget 1 p. Serietävlingen, som
administreras av en av Sveriges
Motorfederation tillsatt kommitté, genomföres på 13
tävlingsdagar under tiden maj—okt.
Bland efterkrigstidens bästa förare må främst
nämnas: bröderna Bertil och Eskil Carlsson
(Djursholm), Evert Fransson, Rune Larsson
(båda Kumla) och Hans Engborg (Målilla)
i 500 cm3-klassen samt G. Hellqvist (Nyköping),
Å. Ahlqvist (Göteborg) och S. Ekberg (Nässjö)
i 350 cm3-klassen. Framgångsrikast i
sidvagns-klassen ha varit G. Sandberg (Stockholm, tvåa
vid NM 1947) samt T. Behrendtz och Rolf
Nilsson (båda Linköping).
Jordbanesporten i det övriga Norden.
I Norge har jordbanesporten efter kriget
nått en standard som aldrig tidigare, och
under Norsk Motor-Klubbs ledning har man fått
fram många skickliga förare. Tack vare
förbättrade tränings- och tävlingsmöjligheter ha
de norska förarna lyckats tillkämpa sig en
framskjuten ställning i Norden, särskilt vid
tävlingar på 1000-metersbana. L. -^-Hveem
(suppl.), Nordens f. n. snabbaste förare på
1000-metersbana, blev nordisk mästare både indiv.
och i lag 1946 och 47, och bland andra förare
av elitklass må främst nämnas L. Samsing, H.
Wiik-Hansen och Henry Andersen i 500
cm3-klassen samt W. Lorentzen och O. Samsing i
350 cm3-klassen.
Efter kriget ha två nya tävlingsbanor
tillkommit. Den ena, som invigdes i okt. 1946 vid
Jessheim (ö. om Oslo), mäter 400 m och är
Norges första specialbyggda jordbana. Den
andra, invigd 1947, är den till motorbana
ombyggda Dælenengens idrottsplats i Oslo. Den
har en omkrets av 360 m och
belysningsanordningar för kvällstävlingar.
Även i Danmark har sporten gått raskt
framåt, stimulerad icke minst genom deltagande
av förare från England och Australien. Nya
motorbanor ha anlagts efter kriget; mest kända
äro Gentofte och Gladsaxe n. om Köpenhamn
samt Hem Odde på Jylland. I juli 1947
invigdes vid Hobro landets f. n. enda 1
000-metersbana. Bland de danska elitförarna märkas
främst Orla Knudsen, bröderna Bent och N.
V. Jensen, Aage Andersen och S. A. Sörensen.
I Finland har sporten däremot fört en
förhållandevis undanskymd tillvaro främst
beroende på svårigheter med
materielanskaff-ning samt brist på tävlingsbanor. Landets bästa
jordbaneförare efter kriget ha varit G.
Lönnfors (död 1948) Väinö Hollming, L. Reivonen
och L. Romppanen, av vilka de två förstn. dock
gjort sig mer kända som T. T.-förare.
Nordiska mästerskap.
Segrare i NM på 1000-metersbana, inställda
1939—45, ha varit:
1946, Bjerke, Norge: Solo: L. Hveem (Jap),
No; S i d v a g n: ingen tävling;
Nationstävling: Norge (L. Hveem, L. Samsing och H.
Wiik-Hansen).
1947, Umåker, Sverige: Solo: L. Hveem
(Jap), No; S i d v a g n: D. Axelson (Dania-Jap),
Da; Nationstävling: Norge (L. Hveem,
W. Lorentzen och H. Wiik-Hansen).
853
888
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
