Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lek, av Albert Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEK
går en klyvningsprocess, och ju bättre
och hängivnare barnen leka, dess
skarpare utpräglas såväl lek som arbete i
verklig betydelse, d. v. s. som de vuxna
se dem. Den uppnådda tvåpoligheten
betecknar på samma gång barndomens slut.
Mera exakt och riktigt än som lek kan
man karakterisera den barnsliga
aktiviteten som en vandring. En vandring
genom barndomens landskap — om bilden
tillåtes. Landskapen äro flera, de börja
med den första livskretsen, mor och barn,
och det sista är tiden omedelbart före
puberteten.
Varje sådant landskap är utformat efter
barnet och tvärtom. Om man vill undersöka det
man kallar barnlek, är detta inget annat än
ett utforskande av det landskap barnet
ålders-mässigt tillhör. En 4-åring t. ex. förbigår en
3-årings landskap och beträder inte ännu
fem-åringarnas. Barn av olika ålder kunna inte
riktigt leka med varandra, därför att de leva
i olika landskap. Men i det landskap — den
livskrets — de tillhöra utforska de varje hörn
på så sätt, att landskapets olika föremål dra
barnens uppmärksamhet till sig, d. v. s. tvinga
dem först till en kroppslig utveckling, till ett
slags hinderövning, genom vars övervinnande
barnen vinna och öka sin kroppsliga och
andliga färdighet. En stol i barnkammaren t. ex.,
som barnet tills nu ej hade något intresse för,
drar en vacker dag barnet till sig som en
magnet, barnet närmar sig då stolen, och redan i
detta närmande ligger att barnet kan
övervinna hindret. Detta magnetiska fenomen är
orsaken till att barnet lär sig så mycket av
världen omkring sig utan möda, nästan av
sig själv. Ty barnets lek, vandringen genom
barnlandskapen, »naturens gång» som
Pestalozzi kallar den, är inget annat än en
helhetsfostran, som börjar med kroppen, går över
kroppen men bildar samtidigt och samstämmigt
också det själsligt-andliga i en fulländad
harmoni. Leken är inte gjord av människorna,
den är inte uttänkt utan uppenbarad för dem,
som kärleksfullt och ingående iaktta barnets
liv. Alla kroppsliga och själsliga anlag
utvecklas efter en medfödd plan, som man kan kalla
»naturens gång».
Observera hur i det första levnadsåret
barnet utan hjälp utifrån, med undantag av vård
och föda, kommer ifrån liggandet över
sittandet, knäståendet och ståendet till gåendet, som
öppnar världen för det. Men samtidigt vaknar
barnet från en omedveten overksamhet till ett
seende, dömande tillstånd, från en individuell
till en social varelse. Varje följande
barndomsår ökar detta kroppsliga och själsliga ägande.
Man måste ge dem rätt, som i barnleken se
uppfostrans ur- och grundform.
Barnleken densamma sedan tidernas morgon.
Alla tiders barn, så långt tillbaka som
till stenåldern, ha lekt och lekte som våra
barn ännu leka. Vid de äldsta
utgrävningarna har man nämligen funnit
samma leksaker nutidens barn ha — om man
bortser från de förändringar, som den
moderna tekniken förorsakar, och från
lånen från andra kulturområden.
Barnlek och folklek likna i denna punkt
varandra. De äro eviga och oföränderliga.
Ganska rätt har den pedagogiska
riktning (representerad av t. ex. Ellen Key),
som fordrar att barnleken skall utgöra
uppfostrans grund. Vid barndomens slut
upphör också barnleken och därmed helt
naturligt också lekens formande,
bildande kraft.
Hur det sen går, hur man skall spinna
vidare på naturens tråd, har Pestalozzi
förklarat, dock utan att många lystrat till
hans ord. Han framhåller, att
utvecklingen går vidare genom att barnen vid
barnaålderns slut söka taga fatt på de
vuxnas funktioner genom att härma dem.
Man ser det tydligt vid pojksporten.
Hela den mänskliga utvecklingen och
bildningen beror på detta fruktbara
samspel: barndom — de vuxnas värld.
Säkerligen äro de vuxnas lekar inte
barnlekens fortsättningar, men barn, som
ha kunnat leka för fullt, leka också som
fullvuxna människor, ty de känna med
så stor friskhet och omedelbarhet i de
vuxnas värld, att de genast upptäcka nya
eggelser i leken.
Det är möjligt, att det blev förbehållet
barnleken, vad sporten inte kan
åstadkomma — den senare kanske endast har
mission som pioniär: att fullända
kroppskulturen och livsrytmen.
Litt.: J. Schaller, »Das Spiel und die
Spie-le» (1861), M. Lazarus, »über die Reize des
Spiels» (1883), K. Groos, »Die Spiele der
Men-schen» (1899), S. Hall, »Educational problems»
(1911), W. Stern, »Psychologie der frühen
Kind-heit» (1914), A. Lilius, »Skolålderns själsliv»
(1916), Y. Hirn, »Barnlek» (1916), F. J. J.
Buy-tendijk, »Wesen und Sinn des Spieles. Das
Spielen der Menschen und der Tiere als
Er-scheinungsform der Lebenstriebe» (Berlin 1932),
J. Huizinga, »Homo ludens» (Berlin 1933, sv.
övers. Den lekande människan, 1945).
1025
33—NFS.
Suppl.
1026
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
