- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 7. Supplement A-Ö /
1167-1168

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Orienteringslöpning till fots - Banläggning, av Olle Ekbom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ORIENTERINGSLÖP N IN G TILL FOTS

Bild 1. Härdade skogskarlar från Jämtlands
fältjägar-regemente, mästare i budkavle 1944. E. Vemdal (t. v.) och
J. Knuting duscha G. Hallsten.

Trots svårigheterna har samarbetet med
grannländerna efter krigets slut kunnat
återupptagas i normal utsträckning.

BANLÄGGNING.

Ursprungligen var orienteringen endast att
anse som en form av rekreation och
motionsidrott samt ett gott hjälpmedel, då det gällde
att få ut folk i naturen. Redan i den formen
var den värdefull. Rätt snart kom man dock
underfund med, att den som ren tävlingsidrott
hade sitt berättigande i mycket stor
utsträckning, framför allt genom sin fordran på både
intellektuella och fysiska prestationer.
Ban-läggningen blev emellertid länge
schablonmässig, och hela arbetet bestod då vanligen i att
man på rummet skisserade upp en bana och
sedan på bekvämaste sätt övertygade sig om,
att valda kontroller verkligen kunde
återfinnas i terrängen. Om deras läge var rätt i
förhållande till för löparna betydelsefulla
hållpunkter eller om delsträckorna voro
orienteringsbara, befattade man sig icke så mycket
med. Men med stegrad skicklighet hos de
tävlande och stegrat allvar i tävlingarna följde
ökade anspråk, och tider kommo, då det icke
var någon sinekur att vara banläggare. En tid
var bristen på banläggare orienteringens
svåraste problem, och alltjämt råder en viss
svårighet att utbilda tillräckligt många banläggare
för det snabbt växande antalet tävlingar.

Under sin nu snart 30-åriga tillvaro har den
moderna orienteringen genomgått olika
utvecklingsstadier. I början, då mindre och enk-

lare kompasser användes, trädde
kartan helt i förgrunden som
hjälpmedel. Löpförmågan var ej så
avancerad, och kontrollerna voro i
jämförelse med nuvarande förhållanden
enkla att finna. I och med att
kompasserna förbättrades, tillkom ett
nytt element, den noggranna
kompassgången. Förmågan att snabbt
löpa i en exakt kompassriktning
blev av utslagsgivande betydelse.
För att motverka denna utveckling,
som hotade att förta värdet av
flera bland de andra elementen,
t. ex. kartläsning, vägval och
erfarenhet, blev i början av 1930-talet
den uppfattningen allt allmännare,
att kontrollerna skulle vara små
och svårfunna och på så sätt
utslagsgivande. Detta förde i regel
med sig, att även en väl
genomförd tävling karakteriserades av
»kompassrusning» till kontrollens
närhet, varpå följde ett sökande,
som förr eller senare — ibland icke
alls — kröntes med framgång.
Numera anses detta med all rätt
förkastligt. I stället har med ett
slagords kraft den fordran trängt fram,
att tävlingen skall avgöras ute på banan. Man
vill på så sätt premiera vägvalet och en väl
genomförd, i varje moment målmedveten
löpning. Men även i denna »lära» ligga
överdrifter — och farliga sådana — inom räckhåll,
ty alltför lätta kontroller kunna, som redan
tidigare sagts, innebära, att löpförmågan i
otillbörlig grad premieras och att den eftersträvade
planläggningen inskränker sig till uttagandet
av ett kompasstreck.

Först som sist kan man fastslå såsom
en nu allmänt erkänd åsikt, att de stora
problemen skola möta ute på banan, men
lika viktigt är att kontrollerna utgöra de
logiska slutpunkterna på sträckorna. Är
terrängen så pass svårforcerad, att man
måste välja väg för att vinna tid, då kan
kontrollen vara lätt, men t. o. m. då är
det icke fel, att den även i sig själv
erbjuder orienteringsproblem. Den kunnige
orienteraren skall aldrig tvingas att trots
en väl genomförd orientering leta efter
kontrollen, men å andra sidan är det icke
fel, att den kan »bommas» av en löpare,
som släpper efter på
orienteringsmomentet, han må ha lyckats aldrig så väl ute
på banan.

Banläggarkurser och banläggningstävlingar.

För att utveckla banläggningstekniken och
öka antalet kompetenta banläggare anordnas i

1167

1166

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 9 21:32:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/7/0664.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free