Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ullmark, Rudolf - *Ulster Grand Prix - Umebladets rekordpokal - Umedalen, Eric - Undervattensfiske, av H. K. H. prins Bertil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULSTER GRAND PRIX
vid Kungl. Krigsskolan i Stockholm, har
varit mångsidigt verksam inom idrotten.
Ullmark, som 1944—46 var lärare vid GIS och
1935—38 idrottsförman i Medicinska Föreningen
i Stockholm, var v. ordf. i Sthlms Studenters
IF 1937—46 och i Sveriges Akad. IF 1946-48
samt v. president i Nord. Akad.
Idrottskommittén och styrelseled. i Svenska
Boxningsförbundet sedan 1934. Han har varit ledare för
många landslag i boxning och studentlag i fri
idrott och ishockey samt tävlingsläkare, främst
för boxning. E. M-a.
»Ulster Grand Prix för motorcyklar,
inställd 1940—45, återupptogs 1946 och
har sedan dess körts på en delvis ny och
kortare bana.
Tävlingen, som 1946 gick under namnet Ulster
Road Race, köres numera på en 26,5 km lång
bana, i vilken dock stora delar av den gamla
ingå. Distansen i största klassen (500 cm3) var
1946 213 km (8 varv) och 1947 398 km (15 varv).
— Varvrekordet på den nya banan innehar A.
J. Bell, Norton, med 152,547 km/tim. (satt 1947).
Segrare i största klassen ha varit: 1946 B. M.
Graham, Norton, 121,230 km/tim. (V. H.
Willoughby, Velocette, vann 350 cm3-klassen med
138,916 km/tim.); 1941 A. J. Bell, Norton, 146,850
km/tim.
Umebladets rekordpokal utdelas sedan
1934 årligen till de västerbottningar, som
förbättra de individuella
distriktsrekorden i fri idrott.
Över 100 pokaler ha utdelats. De flesta ha
erövrats av allrcundidrottsmannen A.
Westman, 120, och släggkastaren Erik Umedalen
(tidigare Johanson), Umedalens IF.
Umedalen, Erie, släggkastare (f. 1904
10/2), sjukvårdare i Lund, är i flera
avseenden en »märklig» idrottsman.
Umedalen, som till 1947 hette Johanson,
började som sprinter (100 m på 11,2s) i Säters IF,
övergick sedan till brottning och kast, blev
sjukvårdare vid Umedalens sjukhus utanför Umeå
och slog sig på slägg- och viktkastning. I SM
gick han som 38-åring 1942 f. f. ggn över 50 m
i slägga (trea på 50,17 m) och nådde 1944 eliten
(tvåa i SM och »presskampen» med 52,29 resp.
51,27 m). På senhösten slog han vid en
improviserad tävling i Umedalen Bo Ericsons
svenska rekord med 56,97 m. I SM 1945 blev han
tvåa på 51,47 m och i landskamperna mot
Danmark s. å. tvåa resp. trea med 50,66 och 48,38 m.
Det var tydligt, att han hade svårt att nå goda
resultat på stortävlingar, men man antog, att
det berodde på nervositet.
Är 1946, då han flyttat till Lund för att få
längre sommarsäsong och tävlade för MAI,
vann Umedalen SM på 55,92 m, blev i
landskampen mot Finland tvåa på 50,86 och i EM
tvåa på 52,29 m. Han slog därpå svenska re-
kordet med 57,03 m på Stadion (ogillat då
bly-i st. f. mässingsslägga användes), och efter att
ha tävlat vecka efter vecka förbättrade han
det slutligen i dec.(!) i Lund till 58,16 m
(ogillat då tävlingen ej var regelrätt arrangerad).
— Umedalen, som 1946 och 47 upprepade gånger
slog Bo Ericson, ansågs trots sina goda resultat
alltid »mystisk», och resultaten misstroddes.
Sedan i Örebro och Trollhättan även andra
kastare uppnått förbluffande längder med hans
»specialslägga», sände Svenska Idrottsförbundet
en kontrollant till tävlingarna i Göteborg, där
det uppdagades, att han laborerat med två
släggor: en som kontrollvägts och en, 450 g lättare,
som han tävlat med. Han blev diskvalificerad
för alltid, och hans rekord på 56,97 m ströks.
Umedalen gick lidelsefullt in för
släggkast-ning, ville tillfredsställa publiken och nå
toppresultat. Han tränade, experimenterade och
spekulerade bittida och sent och tävlade så
ofta som möjligt. Hans ambition, energi och
ärelystnad — i förening med svagt omdöme —
kom honom att bryta mot idrottens omutliga
krav på ärlighet. Hans bästa resultat i
vikt-och diskuskastning äro 17,11 resp. 41,94 m. S. L.
UNDERVATTENSFISKE.
Av H. K. H. prins Bertil.
Den kanske sportmässigaste och säkert
svåraste och mest spännande av alla
fiskemetoder är undervattensfiske med
spjut, harpun eller ljuster. Den
förutsätter nämligen, att fiskaren simmar
under vattenytan på jakt efter sitt byte eller
att han försedd med dy karhjälm vandrar
på havsbotten. Det vanligaste är
emellertid, att fiskaren dyker så djupt han
kan komma med hänsyn till
vattentrycket eller simmar strax under vattenytan,
försedd med ett andningsrör.
Denna form av undervattensfiske har säkert
praktiserats långt tillbaka i tiden av
infödingarna i Söderhavet, framför allt vid Hawaji men
även vid de västindiska öarna. Där har bl. a.
en tysk upptäcktsresande, Hans Hass, bedrivit
ett mycket givande undervattensfiske, vilket
han skildrat i en bok, som översatts till
svenska (»Bland koraller och hajar», 1943).
Infödingarna bruka mest fiska med spjut, och det
är egentligen vid Medelhavskusten stim det
fulländade undervattensfisket utvecklats. Det
fångstredskap, som där nästan uteslutande
användes, är en sorts harpun, som består av ett
c:a 1,5 meter långt rör, på vilket man monterat
en vanlig avtryckare försedd med starka
fjädrar. Själva harpunen är en meter lång. Den
trädes ned i röret och förankras sedan med en
säkerhetsanordning. Vid harpunspetsen är fäst
en lina, vilken i sin tur är fastgjord vid spöet
eller ännu bättre vid en vanlig rulle, som mon-
1327
1328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
