Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olympiska spelen i London 1948 - Tävlingsstatistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OS I LONDON 1948
Medaljen vid OS i London 1948; överst
framsidan, nederst baksidan.
en månad före spelen hade de blågula tack
vare högt drivet lagspel, ett kallt och taktiskt
arbetande försvar och kedjans större
målfarlighet betvingat virtuoserna från Wien med
3—2. Denna seger gav det svenska laget en
viss tillförsikt, och det var även de nämnda
egenskaperna, som gjorde, att Sverige i den
olympiska debutmatchen kunde besegra de
österrikiska bollkonstnärerna med 3—0, trots att
dessa hade något mer av spelet på plan.
I andra matchen hemfördes en komfortabel
promenadseger på hela 12—0 över Koreas i
alla avseenden underlägsna elva, men därefter
hade svenskarna ett svårt hinder att forcera i
Danmarks perfekt tränade och talangfulla lag
— det bästa våra »arvfiender» mönstrat på
många år. Danmark inledde med en
glänsande första kvart och tog även ledningen med
1—0, men svenskarna kvitterade snart och
visade sedan under halvtimmen fram till pausen
ett spel, som fullkomligt förbluffade den på
Wembley församlade brittiska och utländska
expertisen. Sverige ledde i halvtid med 4—1,
och med tanke på vårt försvars höga kvalitet
var segern därmed så gott som klar.
Danskarna lyckades reducera till 2—4 i andra
halvleken, som aldrig nådde samma höga
spelstandard som den första
Finalen mot Jugoslavien bjöd på en
briljant svensk första halvlek men blev också
en hård och ruffig historia av båda lagen.
Jugoslaverna voro liksom österrikarna
virtuosmässiga och temperamentsfulla bollbehandlare,
men i genombrottskraft kunde deras
forwardskedja icke mäta sig med den svenska. Sveriges
försvar var dessutom lika omutligt som i de
tidigare matcherna. De blågula togo ledningen,
men Jugoslavien utjämnade före pausen. Med
ett psykologiskt betydelsefullt mål fick Sverige
åter övertaget några minuter efter pausen,
varpå triumfen mot slutet säkrades genom en
straffspark, som gav Sverige 3—1 och
guldmedaljerna.
Det svenska guldlaget i London torde vara
det starkaste och mest homogena, som funnits
i vår fotboll. Stommen i laget var uppbyggd
sedan ett par säsonger tillbaka, och året före
spelen var slagordningen på ett par platser
när fixerad. I kedjan gjordes vid
hemmamatchen mot Österrike i juli ett experiment med
innern N. Liedholm och ytterhalvbacken K.
Rosén som yttrar, då de ordinarie spelarna på
dessa platser icke ansågos fullgoda. Båda fingo
spela med i OS-elvan, där Rosén gjorde lycka
med sin målfarlighet. Han sköt bl. a. de två
betydelsefulla mål, som gåvo ställningen 2—1
och 3—1 i semifinalen mot Danmark. Varken
han eller Liedholm nådde dock upp till den
klass de visat på sina vanliga platser. Kedjans
styrka var den sällsynt fint avbalanserade
in-nertrion. Centern G. Nordahl återfann i OS sin
effektivitet och gamla högform och firade
triumfer med sina snabba rusher och farliga skott.
Inrama kompletterade varandra utmärkt. Gren
gav med sin eminenta bollbehandling lugn och
metod i spelet, medan »Garvis» Carlsson med
sin snabbhet satte fart på anfallen och glänste
med sin sällsynta förmåga att snappa åt sig
bollen och skapa tillspetsade situationer av
»omöjliga» chanser.
I halvbackstrion var B. Nordahl en
vågbrytare, mot vilken motståndarnas anfallsböljor
slogos tillbaka, och han understöddes
utomordentligt av de snabba och resolut brytande
backarna K. Nordahl och Erik Nilsson. Av
yt-terhalvbackarna gjorde »Bian» Rosengren,
lagkaptenen, en gedigen insats, medan Sune
Andersson knappast kom upp till den form han
visat året före. Lindberg i målet gjorde icke
ett enda misstag under de sex timmar han var
i olympisk aktion.
Jugoslavien presterade en typisk
centraleuropeisk fotboll enligt den gamla
wienersko-lans mönster. Det för ögat tilltalande
kortpas-sandet i sidled — och även bakåt — överdrevs
dock på effektivitetens bekostnad.
Danmark hade ett välbalanserat, farligt
anfall, i vilket C. A. Præst och John Hansen
(fyra mål mot Italien) hörde till turneringens
mest observerade och lovordade spelare.
Försvaret var icke av samma klass utan sviktade
ofta inför hård press. Detta framgår även av
1395
1384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
