Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| Öfverste Balck. Vinterporträtt. |
SPORT.
Från min tidigaste barndom har jag älskat sport
i alla former. Och när jag växte till och upptäckte
att jag hade muskler som fungerade oklanderligt,
växte också själftilliten och jag deltog entusiastiskt
i slagsmålen som arrangerades mellan byalagen.
Vi slogos vanligtvis om flickor, men nästan lika
ofta på grund af olika uppfattning om den gudomliga
rättvisans ingripande i bondtolfva. Vi slogos med
snusdosor i skenet från månen som hällde ut sin
mystiska mjölk i bygatorna medan kornknarrarne
spelade i ängarnas doftande gräs. En och annan gång
skar en knif sin glänsande blixtfåra genom dunklet.
Vi märkte hvarandra, skuro upp mungipor, ändrade
om näsor, lossade örlappar och dagen efter voro
medicinmännen sysselsatta med nål och tråd, sydde ihop
kinder och satte fast lossnade skalper, tråcklade ihop
läppar och fäste solbrynta öron ungefär där de suttit
förut.
Grottmänniskoinstinkter väcktes, lifvet sjöng
urtidsånger, vilda och galna melodier i våra
friska kroppar och när man i raseri vältrade sig i
dikenas hundkaksskogar och sökte efter hvarandras
strupar med tänderna — medan flickan stod och
väntade på segraren i lönnarnes skugga, då lefde man, och
jag tackar lifvets herre att jag icke blef en liten blek
herrgårdsfröken med sybåge och blåådrade
tinningar.
Den af mina läsare som erinrar sig slagfältens
utseende dagen efter Gravelotte eller Sédan kan göra
sig en föreställning om bur det såg ut i bygatorna på
söndagsmorgnarne, ty vi slogos hälst på
lördagskvällarne, sedan hälgen gått in. Framtänder, hårtofsar,
bitar af mässingskedjor, trasor som förr varit kläder,
stöfvelsinkor och röda stänk i vägdammet, knappar,
blydaggar, mösskärmar, gärdsgårdsstörar betecknade
vår framfart.
Detta var värkligen sport. Det fanns ingen
muskel som icke fick sin ordentliga träning, massage,
utveckling. Och det är i den sportens tecken vi skola
segra, om vi bli anfallna, det gud förbjude. Den sunda
vildhet som en svänsk kan utveckla då han blir
anfallen, är så ståtligt vacker och effektiv, primitiv,
explossiv, att vi kunna känna oss ganska lugna, när
det en gång gäller.
»När jag blef soldat» som tyskarne säga, alltså
när jag exercerade beväring slog jag mig på
dragkamp i denna sports enklaste form, fingerkroken. Jag
besegrade hela mitt kompani och tillkallades alltid då
någon bjässe från andra kompanier kom och
utmanade i tältgatan.
Endast en gång fann jag min öfvernmn i ett
kronvrak, en skomakare från Öland som firade sin
midsommar på lägerplatsen. Han hade gått hela
dagen och skrutit vidt och bredt om sin
oöfvervinnelighet. Jag efterskickades och kom till platsen stolt och
själfmedveten, hvisslande och egenkär — hundra
segrars lagrar skuggade min pannlugg.
Skomakaren fixerade mig och spottade
föraktfullt ut ett halft kilo Jönköpings matsnus farligt
nära mina kommissbyxor. Så planterade han sina
stöfvelklackar i fosterjorden och sträckte fram ett
monstrum till långfinger, svart, beckigt och
afskräckande. Jag högg i, kände mig för, började sakta och
klämde till med hela min styrka. Men det var som
att försöka draga en förtöjningsring ur en stenkaj.
Skomakarens långfinger kunde inte böjas, ty det var
växt i krok och saknade leder. Tack vare denna
abnormitet hade skomakaren blifvit smått förmögen
— efter landtliga begrepp — på vadslagning om
fingerkrok, oberäknadt de otaliga kaffegökar hans
ständiga segrar inbrakte honom.
Jag fick honom inte ur fläcken. Han stod fast,
rotad i jorden, som Meta i det klassiska Stadion och
jag fick den föreställningen att hans klackar slutade
i jordens medelpunkt.
Men jag genomskådade humbugen och ville dra
med vänster hand.
Det ville inte skomakaren.
Det utspann sig en diskussion med vår dialog som
språngbräde — — — och efter några sekunder voro
vi omgifna af ölänningar, vilda sjömanspojkar på
hvilkas vapenrockar lössen gingo i rader och
processioner. Men Vedbopojkarna, till hvilka jag hörde,
voro heller inga mesar. Slagsmålet började.
Man lopp dit. Stamsoldaterna, gamla indelta
bönder med torp och gula polissonger, och unga
jättar med axlar som Atlas, folk från alla härader i
Småland lupo dit för att njuta, beskåda och kritisera
Ölänningarnes kamp med Vedbopojkarne.
Och det blef ett slagsmål — — —
— Akta er! Bort med knifvarne! Rent spel!
ljöd det, och skriken återskallade i alla tältgatorna.
Befälet kom, feta kaptener och gråa majorer och
unga och gamla löjtnanter. De kommo direkt från
sin fästmiddag med tidningarne däfna af vin,
somliga med cigarren i mungipan och utan sidogevär.
Det gick gemytligt till på den tiden. Där fanns
ingen i vår nuvarande mening modern officer, men
det fanns trohjärtade, tappra, naiva själar bland
dem, män som älskade och kände sin tropp och
deltogo i individernas privata sorger och bekymmer. Det
var kärleken till torfvan, den egna jordkokan som då
var vårt försvars grundval. Och det kanske inte var
så dumt som tanke. Carl XI var ingen dum karl.
Hans idé vaknar kanhända till lif en gång till i
modernare form.
Men till slagsmålet.
Hvad kan ett befäl med punschmagar invärka på
ett par hundra unga bärsärkar med ansiktena hvita
af vrede och brännvin? Knifvarne kommo fram,
muskler spändes, man slogs som man slåss i
ungdomens vår.
 |
Beställ Edra trycksaker hos Palmquists Aktiebolag Utför allt slags BOKTRYCK
Telef: Allm. 160. 4496. Riks 487 –––-St. Badstugatan 1, Stockholm–––- Stort urval Ryska stilar |
En lång mager Ölänning som ansåg mig som
stridens upphofsman fast jag bara framhållit att det inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 15 17:29:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sportospe/0004.html
