Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SPE.
 |
Rök
ARMIRO
och
FENNIA
CIGARETTER!
från
Ph. U. Strengberg & C:o
Jakobstad |
 |
| Ill. Carl O. Petersen 12. |
Just nu är det 32 gr. i den
lykta vid Lilla
Vattugatan, Klara
församling, Stockholm N., där
jag sitter och redigerar
detta förträffliga
nummer utgifvet af Sveriges
Skämttidningar. Buga
dig, o Strix, för denna
premiärkomplimang!
Genom mina öppna
fönster hör jag gatans
buller och den eviga
musiken från
Dalaföreningens lokal strax
bredvid. Tirum tira li la
tirum li la och om 20
minuter kommer en pojke för att hämta manuskript
till en sida eller en half. Bäste Albert, jag är viss på
att öfver Grisslehamn blåser hafvets vind svalkande
och skön med doft af tång och allt det där som finns
i den moderna strand- och hafslyriken . . .
Dammet stiger från gatan, vagnarna dåna och
tirum tili la tirum tiri.
Staden är full af unga sportmän, unga män, med
smidiga vackra kroppar, men hvilkas ansikten icke
tillhöra de absolut intelligentaste på jorden.
Sport — jag minns:
För 20 är sedan gjorde jag en söndag en
promenad till Drottningholm, som då var ett värdshus som
nu är nedbrunnet. I mitt sällskap var en ung man
som var rätt fet, hvilket gjorde, att vi ofta hvilade
vid dikesrenen. Vi lågo på rygg i det höga
sommargräset och stirrade mot den blå himlen och frågade
oss själfva hvarför vi egentligen gett oss ut en så
varm dag. Dammet stod som en rök i vägkröken och
ur den röken framträdde så småningom en underlig
skepnad. Det var en ung man, klädd i korta, hvita
byxor och tröja, som kom löpande. Han tränade.
Min vän som låg i gräset, flög upp och innan jag hann
hindra det, hade han kastat sig öfver löparen, slagit
ikull honom och höll honom tryckt mot landsvägen
allt under det han skrek:
— Det är en som rymt från Konradsberg! Kom
hit och hjälp mig att hålla honom!
Det var för 20 år sedan. Sporten var barn här i
landet, i dessa dagar är rymligen från Konradsberg
landets herre och härskare.
Har sporten någon betydelse? Ja, i England där
man öfvar sin kropp hela sitt lif, där man leker ända
in i gubbåren och där hvarje man — om han är en
man — behåller sitt gosselynne lifvet igenom.
Svensken är bekväm. Vid 25 år slutar han sporta
— om han någonsin gjort det — och blir på några år
så tjock och fet som han är.
Men sporten bör drifvas med måtta. Att springa
4 mil kan måhända vara bra för den som känner på
sig att han måste göra det, men att efteråt bäras hem
i en bår är icke vidare klädsamt för en gentleman,
som är mån om sitt anseende.
När jag för några år sedan tog Idrottsmärket i
guld[1] tränade jag aldrig på 10,000 meter. Jag hade
ingen lust. Men så en kväll sprang jag loppet på
22 min.[2]. Jag menar därmed att många äro
sportmän utan att veta det.
För några år sedan brukade några vänner till
mig träna litet med kast och löpning på
Ladugårdsgärdet. Efter en månads dagligt arbete, kastade de
spjut 23 meter med högra handen och 17 med
vänster. De voro mycket stolta öfver dessa kast. Ända
tills att något hände. En dag kom en ung målare, som var
smal och klen och blodfattig och aldrig sett eller
tagit i ett spjut, han kom af en händelse ut till Gärdet.
Man bad honom försöka. Han tog spjutet och utan
sats kastade han det 28 meter, 5 meter längre än alla
de andra. Jag var själf närvarande och såg bragden
och sedan dess tror jag inte på att den som har ett
rekord är den starkaste och bäste.
Men en man bör vara hemma i alla kroppens
färdigheter utan att sätta rekord. Man bör kunna allt
utan att vara akrobat. Jag kommer just nu ihåg en
historia som på sätt och vis är belysande ehuru den
icke håller sig på sportområdet.
Historien berättades en afton af Albert
Lindström, Rikards fader, ungefär så här:
— Jag har lärt mig mycket här i världen på de
öfver 50 år jag lefvat. Jag kan en hel del, som beredt
både mig själf och andra glädje. Men en enda liten
sak har jag aldrig kunnat lära mig: jag kan inte
hvissla.
Som pojke var jag mycket ledsen öfver denna
lucka i mina talanger. Jag gick ensam för mig själf
och formade munnen på det mest underliga sätt,
andades in och andades ut — men omöjligt. Jag låg
vaken om nätterna och arbetade, men inte ett ljud kom
öfver mina läppar. Min barndom förbittrades af
denna fatala brist i mina talanger — men åren gingo
och jag fann att man kan lefva ett godt och lyckligt
lif och få rätt begåfvade barn utan att hvissla.
Häromdagen inträffade dock en händelse som gjorde mig
öfvertygad om, att det vi icke kunna, är af större vikt
än det vi kunna. Jag kom gående genom
Kungsträdgården på väg till Jakobs kyrka. Alldeles vid
planteringen kring Karl XIII:s staty stod en äldre ensam
dam som såg mycket bekymrad ut. Hon kom fram
till mig och sade i upprörd ton:
— Snälla herrn, skulle herrn vilja vara så god
och hvissla på min hund. Han har sprungit in i
planteringen och jag kan inte få honom därifrån.
Jag tänkte: detta är ett försåt af Försynen, som
vill roa sig på min bekostnad. Försynen har
händelsevis ingenting att göra, Försynen skickar denna gamla
dam i min väg för att fördrifva tiden tills något
allvarligt inträffar.
— Min fru, sade jag, jag kan en hel massa saker.
Jag kan spela orgel och sjunga, jag kan berätta
historier och säga vitsar och vara rolig, men ett kan jag
icke och det är hvissla! Er hund kan vara
fullkomligt lugn för mig. Men där kommer ett stadsbud, lät
oss tala vid honom.
Jag bad stadsbudet hjälpa den gamla damen.
Han vägrade. Det stod ingenting i hans reglemente
om att hvissla på hundar. Och efter hvilken taxa
skulle han ha hetaldt? Nej, sådana uppdrag ville han
inte ha. Förresten hade han brådtom.
Jag förstod att detta stadsbud icke heller kunde
hvissla, utan endast försökte dölja sig bakom en
massa omständigheter och prat.
Vid Hamngatan fick jag då se en polis. Han
skulle rädda den gamla damen. Jag gick fram till
honom och bad honom komma med till Karl XIII.
Han kom. Och då han fick se en lös hund, som
sprätte tulpaner och tusenskönor i planteringen, for
han ut mot den gamla:
— Ni vet väl att hundar inte få gå lösa i Torget!
Hvad heter Ni? Hvar bor Ni? Har ni skattat för
hunden!
 |
FRAMKALLAR KOPIERAR FÖRSTORAR
BEMPIO BECKEMANS
FOTOGRAFISKA MAGASIN
Allm. Tel. 834 15 DROTTNINGGATAN 15 STOCKHOLM Riks. Tel. 13526
PLÅTAR == FILMS KAMEROR FOTO == UTENSILtER |
[1] Lögn. Korrektur läsarens anm.
[2] Rekordet är 31 min. Korrekturläsarens anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 15 17:29:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sportospe/0008.html
