Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan man ibland liksom skönja de yttersta konturerna af ett
alldeles obekant språk. Man känner på sig — äfven om
man förut ej vet det — att t. ex. Jynnan, Ningpo,
Tschingkiang etc. måste vara kinesiska, Fusjijama, Osaka,
Kagosima etc. japanska, Orivesi, Idensalmi, Olkijohi etc. finska
o. s. v. Och skulle ett ord flytta öfver från ett språk till
ett annat, dröjer det vanligen ej länge, förr än denne
emigrant tagit skeden i vackra hand, gjort sig hemmastadd i
detta sitt nya fosterland och klädt sig i dess nationaldräkt,
hvilket det ock äfven i de flesta fall måste göra, om det
där vill skaffa sig full medborgarrätt. Ett märkligt exempel
härpå lämnar det engelska språket, hvilket efter den
normandiska eröfringen blef utsatt för en så omfattande
invandring af romanska ord, att dessa i förstone nästan
förkväfde språkets nationella kynne, men nu äro de alla
samtliga sedan långt tillbaka tillskurna efter det specifikt
engelska snittet.
Språket är därför, i långt högre grad än man vanligen
torde tro, ett uttryck af folkets hela säregna, nationella
lif. —
Det ligger något kraftigt och skarpt »som rasslet af
härdade klingor» i det forntida Romas ännu i viss mån
världshärskande tungomål. Stolt och befallande ljuder det
från fältherrens mun i slaktningens tummel; det känner sig
hemma hos häfdatecknaren, när han skildrar fornstora
minnen, och det anstår väl den togaklädde, rättslärde senatorn,
när han inför folket på Forum med ordets blanka vapen
försvarar sin skuldlöse klient eller afslöjar fäderneslandets
fiende. Men det är fattigt och fåordigt i tänkarens och
forskarens studerkammare, och det känner sig nästan
främmande för sig själft i sina lånta kläder, när det införes i
sagans och sångens värld eller tvingas att uppträda på
scenen; ja man kunde nästan vara frestad att säga, att der
klingar fulltonigare i den ’barbariska’ medeltidshymnen
»Dies irae, dies illa» än i till och med en Horatius’ epikureiska och
erotiska oden. —
Det grekiska språket är däremot lika hemmastadt i
diktningens och tankens som i värklighetens rike. Det smyger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
