Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturens alla hemligheter blottas i all sin kyska nakenhet, allt
igenom rena. Men därför kunna de ej heller på ett
modärnt kulturspråk ordagrant öfversättas — det vore lika
omöjligt, som att med bevarad anständighet kläda sig i den
indiska bajadärens lätta dräkt.
De ständigt växlande, svällande bilderna och de kring
dessa sig klängande, i hvarandra ej sällan ihäktade,
stundom mer än radlånga sammansättningsrankorna, i hvilka alla
skogens djur och träd, alla ädelstenarna i konungens
skattkammare, alla den älskade flickans blottade behag, alla den
helige asketens själfuppfunna marter i oafbruten följd
passera revy, kunde locka ens fantasi att tro, det man vandrade
i en tropisk urskog med dess yppiga vegetation, där de
prunkande lianerna vinda sig kring de gigantiska träden,
kastande sig från stam till stam. —
Allvarsamt och kargt, men friskt och rent som den
nordiska naturen själf är den forne isländarens språk. Det
är handling och kraft, intet tomt och onödigt prat i de
kärnfulla uttrycken, och de talrika enstafviga orden — ofta
uppkomna genom obetonade vokalers bortfall — göra ett intryck,
som om de frusit ihop ur fullare former.
Språkets rent nordiska kynne och sällsporda frihet från
främmande smink, den påfallande mängden af uttryck för
stridens blodiga idrott, de dunkla, men ej sällan poetiska
omskrifningarna för de vanligaste föremål erinra oss om,
huru det isländska folket, föga berördt af det öfriga Europa,
framlefde på sin aflägsna, dimmiga ö under ständiga
släktfäjder sitt eget ensliga lif, nog för sig själft, förkortande
den långa vinterkvällen med skaldskap och saga. —
Det modärna Romas, Dantes och Petrarcas, Ariostos och
Tassos modersmål är visserligen i nästan hvarje fiber ännu
latin, men ett latin, som i Renässansens skönhetsskola stämts
till idel musik. Hvarje dess stafvelse klingar som en sång
och det bär därför ock med full rätt namnet af sångens
själfskrifna språk. Liksom af medfödd smakkänsla har det
bortkastat latinets ofta kantiga slutljud, mildrat dess hårda
konsonantmöten och genom ett i det hela mjukare uttal på
samma gång förvekligat och förskönat detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
