Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om de erbjuda blott få och obetydliga likheter. Den eng.
stafningen laugh (= skratta) har uppenbarligen ingen invärkan
på uttalet af detta ord (laff), hvaremet den sv. stafningen högt
kan — oafsedt associationen med hög — bidraga till
uppkomsten af det jämte ’höckt’ stundom förekommande högt
med långt ö, t. ex. i uttrycket ’läsa högt’. Men detta
stafningens inflytande sammanfaller naturligtvis i det stora hela
med synbildens nyssberörda invärkan på prononciationen.
Och det är därför från en helt annan synpunkt densamma
påkallar vårt speciella intresse, nämligen rörande frågan om
språkets forna uttal. Ty för bedömandet häraf är
stafningen nästan vår enda källa, alldenstund fonetiska notiser
i den äldre litteraturen i regeln äro ganska sällsynta.
Vanligen är det så, att ju äldre minnesmärken af ett
språk man studerar, dess mera ljudenlig är stafningen, ty
traditionens, vanans och en föregående litteraturs inflytande
varder i samma mån mindre. Så äro t. ex. de klassiska
språken långt mera fonetiskt stafvade än de modärna.
Sådana fall som lat. scribo — scripsi — scriptum, gr. perf.
pépragmai, pépraxai, pépraktai, skr. gácchami — perf. jagáma
etc., äro härvid tillfyllest bevisande. Ty enligt denna
ortografiska princip skulle vi skrifva stab — stapschef, snabb —
snapptt hög — höckt — höxt, jag går — jag jick o. s. v. —
skrifningar, hvilka det stora flertalet tvifvelsutan skulle anse
vara ytterst barbariska, huru klassiska förebilder de än må
hafva. Det är ej här platsen att orda om, huruvida en
dylik ljudtrogen stafning i allo är praktisk och lättlärd, men
säkert är, att tack vare densamma kunna vi bilda oss en
ganska noggrann föreställning om de gamla klassiska
språkens uttal.
Helt annorlunda är förhållandet i ett språk, där en
etymologisk stafning är rådande. Där kan stundom, såsom i
engelskan, skillnaden mellan det skrifna och talade ordet
vara så stor, att man med en liten ömvändning af
Talleyrands bekanta ordstäf om språket, att det är till för att
dölja tankarna, kan bli frestad att påstå, det bokstäfverna
måtte vara till för att dölja ljuden. Att rörande ett dödt
språk under sådana omständigheter söka gissa sig till dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
