- Project Runeberg -  Språkets lif, inledning till den jämförande språkvetenskapen /
46

(1899) [MARC] Author: Karl Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dubbelskrifven konsonant i denna urkund, bevisar, att
åtminstone vid tiden för nedskrifvandet af originalhandskriften
till densamma detta uttal ännu lefde kvar.[1] Mångfaldiga
dylika exempel kunde tilläggas, men de nu anförda torde
vara tillräckligt belysande. Och de lära oss äfven, att det
ingalunda är den eller den namnlöse skrifvarens stränga och
plikttrogna åtlydande af den vedertagna och häfdvunna
rättstafningens lagar, utan just hans tanklösa öfverträdelser af
desamma, som för en kommande forskning äro mest
värdefulla. För bedömandet af en skrifven ordforms ljudvärde
måste man därför ej blott ha kännedom om den då
härskande ortografien i allmänhet, utan ock om den enskilda
skrifvarens speciella ortografiska regler samt genom ett
noggrant studium af dylika bockar ha bildat sig en
välgrundad uppfattning af språkets dåvarande sannolika uttal öfver
hufvud.

Det är gifvet, att som förklaringsgrund för sådana
felskrifningar en eller annan psykisk orsak måste kunna
uppvisas, såsom fallet är med de nu meddelade exemplen, där
det är den i skrifvarens öra ännu kvardröjande ljudbilden af
det talade ordet, som förledt honom till dessa felsteg. Först
när en dylik faktor ej kan uttänkas, kunna vi vara
berättigade att tala om felskrifningar i egentlig mening och
knappast ens då. Det är nämligen allt för möjligt, när man i en
handskrift påträffar en ordform, hvilken man med formläran
i handen ej på något sätt kan förklara, att skälet härtill ej
är att söka hos skrifvaren eller handskriften, utan just hos
den af oss upprättade grammatiken. Ty denna kan vara
baserad på blott en del urkunder och således vara i sin
framställning ensidig och ofullständig, hvadan åtskilliga, hittills
förbisedda, men i litteraturen ej desto mindre faktiskt
föreliggande former ej kunna inpassas i hennes skemata. Dessa
former böra således rätteligen betraktas som värdefulla
korrigeringar af den af oss uppgjorda, bristfälliga formläran. Och
erfarenheten har äfven gång på gång lärt oss, att i samma mån


[1]
Nu förekommer lång konsonant efter icke hufvudtonig vokal endast
i sådana tydligt kända sammansättningar som t. ex. medellös,
riddarroman, sparrissäng, hufvuddel, aftonnummer
(af en tidning) etc.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:13:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/spraklif/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free