- Project Runeberg -  Språkets lif, inledning till den jämförande språkvetenskapen /
67

(1899) [MARC] Author: Karl Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudöfvergångar och associationsförändringar.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rikt på sträfva hväsljud eller s. k. frikativor f, þ och χ,
som i det hela voro främmande för de klassiska språken.[1]
Det är därför ej heller förvånande, att en romersk författare
yttrar om de germanska barbarernas språk, att det knappt kan
uttalas med romersk tunga.[2]
Och vid betraktande af sådana
urg. grundformer som *χlaχian (= le), *þwaχan (= två),
*þiχslaz (= tistel), *χariberχtaz (= Herbert) etc. kan man
ej heller förtänka kejsar Julianus, att han liknade de af honom
besegrade alemannernas språk vid kråkornas kraxande.

Länge hade man emellertid märkt, att de ie. p, t och k
ingalunda alltid motsvarades af urg. f, þ och χ, utan mycket
ofta äfven af β, ð och γ, ehuru man ej kunde finna någon
regel för denna växling. Då uppträdde 1876 den danske
språkforskaren Karl Verner med den efter honom kallade
Vernerska lagen.

Verner utgick från den besynnerliga differensen mellan
ty. Vater och Bruder, hvilken förutsätter de skilda urg.
formerna *faðer och *βroþer, ehuru i de till grund härför
liggande lat. orden pater och frāter ingen liknande ljudskillnad
förefanns. Som denna differens således ej kunde vara orsakad
af någon olikhet i själfva ljuden, måste anledningen härtill
sökas i accenten, och detta sitt antagande fann Verner
ett slående sätt stödjas af dessa ords betoning i grekiska
och sanskrit, i hvilka språk dessa ord heta πατήρ (patér),
och pitá, ack. pitáram samt φρήτηρ (= phréter) och bhrátā
ack. bhrátaram. Denna sannolikt från det ie. urspråket
nedärfda accentuation kunde då ock ha bevarats i det urg.
språket, och de urg. formerna vore i så fall *faðér och
*βróþer. Men härmed var ock gåtan löst. Det ie. t
öfvergår på germ. botten efter betonad vokal till det hårdare
och liksom starkare þ, efter obetonad vokal, som mera lätt
öfverhalkas, till det lenare och liksom svagare ð. Genom
mångfaldiga nya exempel blef denna Verners geniala hypotes snart
höjd öfver allt tvifvel och växlingarna f~β och χ~γ visade
sig äfven lyda denna regel.


[1]
De grekiska aspiratorna ;φ, θ och χ uttalades under den klassiska
tiden som th, ph och kh.
[2] »Vix ore romano eloqui potest.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:13:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/spraklif/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free