- Project Runeberg -  Språkets lif, inledning till den jämförande språkvetenskapen /
82

(1899) [MARC] Author: Karl Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudöfvergångar och associationsförändringar.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och speciellt genom förekomsten af iu i presens-stammen
ombildades efter typen biuþa temat till

siunga — söng — sungo — sungen,
siunka — sönk — sunko — sunken,

hvarefter det blott i presens-stammen berättigade si > sj-ljud
inträngde i hela böjningen.

Så kan, medelst en och annan likhet som angreppspunkt,
en verbklass inkräkta på en annans område och värfva än
den, än den proselyten.

Ursprungligen hörde sitta till klassen gifva — gaf och
dess tema var i fornsvenskan:

sittia — sat — sāto — sitin.

Men genom att t förlängdes före i i presensstammen och
detta i själft sedan genom utjämning försvann (sittia —
sitter
> sitta — sitter, jfr. svärja — svär > svära — svär
och svärja — svärjer med dubbel utjämning) kom detta verb
att få ett visst tycke med klassen binda — band, finna —
fann,
hvilken likhet blef än större, när detta tt började
intränga i hela böjningen, och när det så i denna klass
olyckligtvis fanns ett alldeles speciellt lockande verb, nämligen
spritta, kunde sitta ej längre motstå frestelsen, utan påtog
sig uniformen

sitta — satt — sutto — sutten.


Det hette fordomtima
<poem>
<i>springa — sprak[1] — sprungo — sprungen.</i>

Denna ’oegentlighet’ blef emellertid snart igensopad och
ersatt med ett sprang. Så kom en tid, då a måste öfvergå
till å före ng (jfr. fsv. langer > nsv. lång, fsv. ganga > nsv.
gånga etc.) och då måste detta sprang blifva språng. Denna
nya ’oegentlighet’ — som ännu kvarstår i Geijers Vikingen:
»på fjället jag språng» — har i sin tur också blifvit
aflägsnad och ersatt af ett nytt sprang. Man har således tvänne
gånger sökt tvinga detta ostyriga verb att rätta sig efter


[1]
I fsv. tecknas lång konsonant i slutljud alltid enkelt såsom än i
dag i danskan. Se sid 45.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:13:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/spraklif/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free