Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värkningar. Så heter t. ex. ’katt’ på kinesiska miau och
’jama’ på tyska miauen. Till följd häraf är det väl
möjligt, att sv. brumma är ett indo-europeiskt arf och identiskt
med skr bhrámati ’han brummar, men det kan likaväl vara
en på germ. som en på indo-europeisk botten gjord
’Urschöpfung’. Därför är det ej heller nödvändigt att antaga,
det alla våra nu anförda ljudhärmande ord äro lånade från
deras tyska motsvarigheter klirren, knastem, rasseln, surren etc.
Ett sådant onomatopoetisk ord är uppenbarligen skr.
kokilas, lat. cucūlus = ’gök’, och intressant är, att det på
samma sätt skapade nht. Kukuk rent af utträngt det mht.
gouch. Och eftersom ljudlagarna kanske ej absolut förbjuda
den gissningen, att vårt gök (= isl. gaukr) utginge ur en
grundform *γawuk- < *γaγwúk- < *kokúg-, kunde man
således måhända säga, att när mht. gouch ersatts af det nht.
kukuk, detta i själfva värket betyder, att gouch ersatts af sin
egen ursprungliga, fast på nytt bildade onomatopoetiska
grundform. Skulle detta vara riktigt, öppnar sig äfven den
möjligheten, att också många andra ord kunna vara af
onomatopoetiskt upphof, ehuru vi ej längre kunna märka det, d. v. s.
blifvit så att säga latent ljudhärmande. Vi se ock slutligen
häraf, att sådana ord som lat. cucūlus — nht. kukuk falla
utanför ljudlagarnas värkningsfält, ty båda äro af hvarandra
oberoende ’Urschöpfungen’, och det kan alltså till och med
vara tvifvelaktigt, huruvida det latinska cucūlus ens är i
egentlig mening besläktadt med det till form och betydelse
nästan identiska sanskritiska kokilas.
Äfven många andra djurnamn torde på detta sätt
uppkommit. Så anses påfågeln — lat. pavo, hvaraf isl. páe —
ha benämnts efter sitt läte ’pao’, likaså turturdufvan efter
sitt kuttrande ’turrturr’, och kanariefågeln kallas ju ofta för
pippi. Ljudhärmning torde därför, också i ett utbildadt
kulturspråk, spela en långt större roll än man vanligen
antager. Det finnes dessutom i alla språk, äfven i de mest
och bäst kända, en mängd ord, hvilkas etymologi är
fullkomligt dunkel. Detta kan visserligen till en del bero på
vår okunnighet, men då dylika ord plötsligen uppdyka i ett
modärnt språk, hvars historia och ordförråd man noga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
