- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Första årgången. 1901 /
18

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hesselman, Bengt. Skiss öfver nysvensk kvantitetsutveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

18

BENGT HESSELMAN.

ex. 1) väg, tak, ladu (lada) etc.

2) rog, loge, flugu, stugu, hora, moron, sele, fenu, levaT

stega.

men strokke, posse, mosse, skotta, brottas, bäkk, rutten,
gräppa (m.), bitti, (men jivi, ridi, rivi, vridi, stigi).

Återstå målen i vestra Uppland, det gamla Fjärdhundra.
Här är i stor utsträckning den gamla kortstafvigheten
bevarad, men endast i tvåstafviga former. I de enstafviga har
förlängning inträdt. Ex. hol, le, rog, men fortfarande
korthet i sela, lova, sova etc. För förlängningen i de enstafviga
synas gälla i hufvudsak samma regler som i mellersta
Uppland (trakterna omkring Uppsala).

En ståndpunkt som liknar Fjärdhundramålets intas af
åtskilliga mål utom Uppland, särskildt en del östsv. samt
dalmålet. Också i dessa gäller, att förlängningen (i
enstafviga) skett efter ungefär samma regler som i närgränsande
dialekter, där äfven tvåstafviga förlängts, t. ex. att a och æ
ha förlängts framför alla konsonanter, äfven p, t, k.

Dessa mål äro särskildt intressanta, därför att de
tydligen representera ett öfvergångsstadium i utvecklingen,
som öfriga dialekter tidigare genomgått. De visa med stor
sannolikhet, att äfven i de andra 1) förlängningen bör
ha skett tidigare i en- än i tvåstafviga former och
2) att denna äldre förlängning i enstafviga skett
efter lika regler som den senare i tvåstafviga. Att
i fornsvenskan utvecklingsgången verkligen varit sådan, antas
på grund af handskrifternas vittnesbörd af Noreen Aschw.
Gr. § 130.

På svenskt språkområde få vi således vokalförlängning1
så väl framför slutljudande som framför intervokalisk
konsonant (äfven om denna är en tenuis) eller, efter den gängse
terminologien, såväl i sluten som öppen stafvelse.
Öfverhufvud taget synes denna .motsättning (mellan sluten o.

1 Resp. bevarande af vokalens korthet jämte åtföljande
konsonantförlängning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:15:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1901/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free