Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Lundell, J. A. Hvad vi värkligen säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD VI VÅflftLIGEN SÄGA.
37
på samma sätt går det med en konsonant i dylika
ogynnsamma lägen: tunga, läppar o. s. v. antecipera följande
artikulation, på samma gång de förlänga den föregående, när
båda äro identiska. I en sådan förbindelse som stst ligger
det nära till hands att sålunda springa öfver t mellan de
båda s-ljuden och s mellan båda t-ljuden. Det är så mycket
lättare, som båda genvägarna leda till samma resultat, och
det kan förefälla så mycket mindre nödvändigt att efter
t bilda ett nytt s, som man nyss haft ett: fysiologiska och
psykologiska motiv samvärka. Jag har antecknat följande
exempel:
stst: postatlon sksk: teknis^kola
postadga buskvätta
höstämning vid pås^ka ja resa
kustad fiswka dä vara
faställa piskaft
hästakkare åskräll.
raställe
väkställe
laställe
kastoppare
luställe
Vill man uttala ett sådant ord mera markeradt,
förlänges första konsonanten eller till och med båda: pisÄaft eller
pis&aft.
2) Om de båda förbindelserna icke äro fullt identiska,
är förenklingen gärna något stötande. En konsonant mellan
konsonanter är i fråga om karaktär och existensvillkor
öfverhufvud sämre ställd än före vokal; skall någon kunna
undvaras, blir det alltså denna. Jag har hört:
stsp: fas p i ka d
stsk: faskruvad, häskosöm, häskojare, vis^ska vi (< vist
ska vi)
stsp: kaspjut
stsl: äljes^släpper ja;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
