Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Lundell, J. A. Hvad vi värkligen säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD VI VÅflftLIGEN SÄGA.
43
inre, äro två till tiden skilda företeelser. Förlusten i ett slag
af en — visserligen svag stafvelse — vore en alltför stor
förändring på en gång: den förmedlas faktiskt genom
öfvergångsformer, som ligga så nära hvarandra, att de undgå den
stora mängdens uppmärksamhet.
1) a försvinner i svag stafvelse mellan homorgana
konsonanter, och sonantfunktionen öfverflyttas till närmast
liggande konsonant:
pipw—på kannan, Gripmbärj, gubbw^Bähr
skyttw
drängjø^går, dä tjänns som dä jing^y^kniv jenom bröstet
< ging(e) en kniv
sku|wdu < skulle du, hand?
dä var en slyngelwrø där < slyngel (d)en där
w^väntar du på? < vew? (för vem)
för att icke nämna sådana ord som vattw och vattnt, där
O O ’
skriftens e är af yngre datum. Välbekanta fall äro mårø <
månen, talmarø < talmannen, hvilka redan gifvit mån, talman
(i best. sg.). Ur tiondedel kunna vi ha fått tiondel genom
tiondel.
Det är härvid naturligtvis likgiltigt, om de båda
konsonanterna höra till samma ord eller icke. Ett
anmärkningsvärdt fall är det, då en stafvelse måste låna sin sonant från
en annan stafvelse (jag delar upp orden som i vanlig skrift):
had»wni < hade ni
han hadLJäst < hade läst
dä är ints^svårt < inte svårt
o >
franskan^w^nog bra, män svänskan^røwdåli < franskan
(är > ä > e) nog o. s. v.
Som sonant tjänstgöra i nödfall icke blott likvidor och s,
som i ofvan anförda fall, utan äfven explosivor:
tappadwde?
ja had^dt bestyr << had^ett b.
in fwtullen << te (till) tullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
