Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Berg, Ruben G:son. Sinnesanalogier hos Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
RUBEN G-.80N BERG.
(Imperialöktaven I: 168, om den sköna negern Gion Zeba
och hans älskade, då de fly undan från de grymma hvita)
— häri innehölls något annat och mera än bara det
alldäg-liga i den iakttagelsen att ögons glans och uttryck skiftar
efter känslan.
Från dödens och döendets fårglöshet har man att skilja
en annan af helt olika innebörd. Eftersom lif innerst
kanske var känsla, måste känslolöshet, kyla gifvetvis stå nära
döden. "Det slags färglösa höflighet" (Sv. Fattigdomens
bè-tyd.), som Almqvist talar om, att högre ställda ådagalägga
gent emot tjänare, innehåller just en sådan isande likgiltighet,
som ingen känsla har del i, och hör dit. Helt annorlunda
är det med öhjärtats innerliga jemnvikt, detta lilla i lifvet,
som, när det icke finnes, gifver oss tycket af att något
omät-ligen stort saknas; men, hvilket, när vi besitta det, käns
som nästan ingenting. Trefligheten är en färglöshet, men
som innehåller all färg". Här gäller det inte frånvaron af
färg, utan en fyllighet, en rikedom af färger, gömda och
blandade om hvarann så tätt att ingen rår öfver de öfriga.
En människa, som äger denna färglöshet, det sinne, som har
jämvikten, skall säkert visa en samtonig och svarande färg
såväl mot en inträffad händelse som mot en medmänniska.
Ett lynne, ett människosinne, har naturligtvis flera färger och
man kan urskilja dem hvar för sig, allt efter som man
genomträngt en människas väsen. Aurora skildrar för Julianus
i ett ögonblick af missförstånd mellan de båda älskande,
hur hon förr funnit den käraste, som nu var så förändrad:
"Jag minns med rörelse hans hjärta, det var en fin väfnad
af blå och svarta silkestrådar. Han saknade ej heller hvitt
af den skäraste hvithet, och äfven något litet rödt", och
anger därigenom grunddragen af hans lynne: svärmeriet eller
kanske hellre romantiken, den starka böjelsen för tungsinne,
ädelhet och äfven längtan att lefva i handling och
verklighet med öfvergif vande af grubblets och drömmarnas
ensidighet. Ett hufvuddrag har emellertid makt att stämma hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
