Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Berg, Ruben G:son. Sinnesanalogier hos Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SINNESANALOGIER HOS ALMQVIST.
B71
"Hur üfon »»åvanliga npyfetøaiiigen af blått som
trohetens färg utvecklat sig, känner jag inte. Hos Almqvist
har jag ingenstädes funnit något exempel på denna symbolik.
Blått är för honom väsentligen det gåtfulla. I Amorina
(s. 4) talas om att glömma sig i "hjärtats blåa land", där
färgen väl är väld efter himmelens. Molnens egen färg har
väl medverkat till att i uttrycket
u talande så ur tystnad,
som till oss molnens blåiga andar talau
(Arthurs jakt)
andarna tänkts blåaktiga, men då Almqvist äfven annorstädes
— (Jaktslottet) s. 60: "de ljusblå spökenas härar" — nyttjar
samstämmiga ordasätt, synes han ha fäst denna färg vid
föreställningen om andar, som uppenbara sig på jorden. "Blåiga
minnen" (Hermitaget s. 186) äro dunkla, gåtfulla erinringar,
och på samma sätt heter det i "Signora Luna":
tfSig en gåta har
i blågrå moln om denna gömma dragit.44
Påtagligt är, att Almqvist merendels haft töcknet,
dimman som verklighetsbilden af det blå. Om sitt eget sätt att
afbryta en berättelse, innan personernas öden o. s. v. fått
förklaring och händelsernas rytmik nått sitt sedvanliga
strofslut, nyttjar han själf denna bild: "det dimblåa eller till
hälften outredda i mitt sätt att sluta". När major Carl
Henrik i "Drottningens juvelsmycke" förtviflad sitter och
grubblar öfver den trolöshet, som han tror att hans älskade
begått emot honom, men hvars orsaker han icke mäktar
uppdaga, så utbrister han i brefvet till sin vän: "här är
sot-mörkt i kammaren, blåmörkt i hjärtat". Fullkomligt likartadt
är ett uttryck längre fram i samma arbete, då fröken Adolfine
söker reda ut en trasslig härfva och talar för sig själf på
följande sätt: "Det är mig outgrundligt; jag vet vägarne i
halfva, ja mer än halfva labyrinten — men något är mig
svart — alldeles blåsvart".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
