Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Östergren, Olof. Är sammanfallet af och och att att hänföra till fornsvensk tid?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
OLOF ÖSTERGREN.
kunna dessa utgöra exempel på den af Noreen Aschw. Gr.
§ 311,2 c så formulerade ljudlagen: u£ försvinner mellan två
svagtoniga palatala vokaler".
Af det föregående torde ha framgått, att ok (ogh) redan
vid slutet af 1300-talet i en del ställningar kunnat
ljudlagsenligt få en biform med uttalet å. Då nu detta, såsom
Ottelin a. arb. s. 148 framhåller, stödes genom skrifningen o
— denna skrifning förekommer äfven i Cod. Q af Magnus
Erikssons Landslag, hvilket har betydelse, då denna
handskrift är från slutet af 1300-talet (se Schlyter, Corpus X,
Ini. s. xvn), och i MB 2,339: "Post hec vidi et ecce etc.
Sidhan saagh iak o see dören war ypen" —, samt genom en
hel del eljest svårförklarliga sammanblandningar af ok med
at, a, af, så kan m&n knappast längre anse de anförda fallen
som endast skriffel. Ottelin framhåller visserligen, att om
ok så tidigt haft uttalet å man oftare skulle träffa
skrifningen o. Härvid bör man dock lägga märke till, att det
går lättare för en skrifvare att ändra en bokstaf på grund
af uttalet och skrifva t. ex. ogh för ok, ad för at o. s. v.
än att i ett så kort ord borttaga en bokstaf. Man må icke
invända, att så likväl skett, då man finner a för af
Förhållandet är nämligen icke fullt analogt, af skulle näppeligen
så ofta finnas skrifvet a, om icke betydelsen af de bägge
prepositionerna i en del användningar legat så nära, att de
icke kunnat skiljas från’ hvarandra.
Som det emellertid är klart, att min åsikt, att ok
fakultatift haft uttalet å redan på 1300-talet, stödes än mer,
om exemplen på förväxling visa sig vara talrika, vill jag
anföra några dylika, som Ottelin icke upptagit. De torde
ju dessutom i sig själfva erbjuda intresse.
Ett exempel på förväxling mellan ok och at, som synes
fordra ett gemensamt uttal å är "all creatur manas i them
sang oc lowa wän herra" MB l,ie (hskr. trol 1430—50);
likaså "gik i mönstrith oc sina böner kalla" Al 7502 (hskr.
1430—50), där möjligen kalla kunde vara ett apokoperadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
