Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Silfverbrand, Susy. Undersökningar rörande användningen af sig och sin i nysvenskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
STJSY SILFVERBRAND.
vi möta, äfven hos våra bästa förf., äro legio. Följande
må anföras. I ps. 167 skrifver Wallin: uEn syndig man,
som låg i syndens dvala, en himlaröst så hörde till sig
tala" och "Han öfver sig ett himmelskt ljus såg lysa".
Tegnér yttrar om Fritjof, att dét var, "som kände han
naturens hjärta slå emot sitt hjärta" (Tegnér, I, 79).- Rydbergs
"Krysanteus käfide hennes hand darra i sin" (Den siste
atenaren, I, 72), "Han hade sett sin lefnads lycka gå sig
, förbi" (Rom. kejs., 44) och "Harpolekaren ser ljusreflexerna
spela på sin gosses ansikte" (Vapensm., 196) äro därmed
analoga exempel. Om vi granska dem alla, så finna vi en
viss likhet dem emellan. Denna ligger i hufvudsatsens verb,
som utan undantag ger uttryck åt en sinnesförnimmelse. Att
det från hufvudregelns synpunkt sedt oegentliga bruket af
sin vid sådana verb ej är en tillfällighet i dessa exempel
framgår däraf, att man bland hundratals fall af samma slag
knappt kan finna ett enda med annan konstruktion. Någon
gång gör man det dock. Jag erinrar blott om Ödmanns
"Din röst jag hörde återkalla mitt hjärta från dess
öfverdåd" (Ps. 409: 2), till en del förklarligt genom det på förf:s
tid gängse bruket af dess, och Rydbergs "Han . . . bad
honom se efter skoningen å hans hästar" (Vapensm., 36), där
tydligheten onekligen ställer sig emot ett sin.
En enda vädjan till vårt eget språkbruk säger oss, att
de första exemplen ha ett starkt stöd i vårt sätt att tala.
Men vår fordran på ett reflexivpronomen är i allmänhet ej på
långt när så stark här som i de ofvan behandlade
adverbial-fallen, och vi hafva därför en mindre anledning att göra
någon afvikelse vid konstruktionen af en ack. m. inf. En
orsak att göra det förekommer dock, när satsförkortningens
subjekt bestämmes af ett sin. I Atterboms "Så människorna
dväljas i det glömska lif, där man sin skugga vara tror sitt
rätta jag" (Lycks. ö, 314) vore ett ens nästan otänkbart.
Motsvarande förhållande äger rum i Rydbergs "Han hade
sett sin lefnads lycka gå sig förbi" (Rom. kejs., 44).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
