Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Silfverbrand, Susy. Undersökningar rörande användningen af sig och sin i nysvenskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIG OCH SIN I NYSVENSKAN.
127
Vid verbet låta förekommer som bekant ett slags ack.
m. inf., som emellertid har det särmärket att den ej kan
förvandlas till en hel sats. Enär den för öfrigt fullkomligt
uppfyller fordringarna på en ack. m. inf., så är det ganska
naturligt, att den begagnar reflexivpronomina på samma sätt
som denna. Men fordran på reflexivens hänvisning till sitt
subjekt blir helt naturligt svagare, eftersom de båda satserna,
om man får använda detta uttryck här, stå i ott innerligare
förhållande till hvarandra.’ Wallins "så låter han mig somna
sött och i sin glädje vakna" (Ps. 280: 7) skulle vi knappt
vilja ändra, Tegnérs "Den tid som han låter gå sig ur
händerna" (Tegnér, II, 178), Rydbergs "Själf lät han folket åse
sina kapplöpningar å Marsfältet" (Rom. kejs., 102) och Selma
Lagerlöfs "Det var därför hon ej alltid skött sina sysslor,
utan låtit drömmarna förströ sig" (En herrgàrdss., 85) stöta
svårligen någons öra, och i Visings "Han har låtit sin känsla
löpa bort med sitt förstånd" (Dante, 121) skulle ett hans
komma nästan öfverraskande.
Men det är ej blott i så jämförelsevis enkla
kombinationer som de här ofvan- vidrörda det kan bli fråga om
rätta bruket af reflexivpronomina. En öfvergång till de mera
invecklade fallen bilda meningar, hvilkas .subjekt består af
en infinitiv. Det är oftast i påståenden med skenbar eller
verklig allmängiltighet som vi möta dylika. Fröken Julianas
maxim "Hellre förtråna och aldrig få man, än nedom sin
börd sig förringa" är välkänd, och alla instämma vi uti
Kellgrens "En mycket fin blygsamhet eller mycket grof afund
är att rodna vid sina vänners beröm" (Ekerm-., 179) I dessa
och liknande exempel ha sig och sin afseende på ett ej i
satsen förekommande ord, hvilket vid omskrifning kan
dit-sättas som subjekt. Det händer någon gång, att den person
hvilken yttrandet gäller uppträder i satsen; men då gör han det
alltid på en underordnad plats. "Prestens yppersta embete
är ath lära sin almogha Gudz oord" (N. och M., 2) förkunnar
oss Olaus Petri, och Viktor Rydberg betygar, att "för Julia-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
