- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Första årgången. 1901 /
124

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Silfverbrand, Susy. Undersökningar rörande användningen af sig och sin i nysvenskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24

STJSY SILFVERBRAND.

nus var det en hjärtesak att finna sina handlingar gillade
af folkets samvete" (Den siste atenaren, I, 288).
Förekommer ett genitivattribut i predikativet eller ett personadverbial
till predikatet, så syfta sig och sin med all rätt på dessa.

Afvikande konstruktioner begagnar Tegnér på åtskilliga
ställen. I ett af hans tal finna vi följande: "Det är tungt
att inse det onda både till sin grund och sina sannolika
följder utan att kunna förekomma det" (Tegnér, II, 194).
Sin strider här mot både språkbruk och logik. Men Tegnér
har nu en gång för alla gjort sig till riddare för detta ord.

Ännu ett steg på undantagens väg! "Han tvingar dem
att utgjuta sin välsignelse öfver oss" läsa vi i "Adalrik och
Göthilda" (s. 51). "Dess natur syntes mig ålägga skalden
att hafva hela sin umgängelse ibland bersärkar, vikingar,
dvärgar och hafsfruar" (Ekerin., 195), anförtror Leopold sin
vän Tegnér. "Unna kärleken att ock på vinternattens himmel
skrifva sin hälsning!" står det i "Lycksalighetens ö" (s. 439).
Runeberg säger om Törnrosens bok (Runeb. II, 411): "Idéen
att genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna midt
under deras närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla,
drömlika skuggor är förtrollande". "Teodoros hade öfvertalat
Krysanteus att tänka på sin säkerhet" (Den siste atenaren, II,
260) och "Den svårtydighet är ej ett fel hvilken såsom här
lockar hvarje åskådare att lägga något af sin egen
subjektivitet i konstverket" (Rom. kejsare, 231), skrifver Rydberg.
Äfven här se vi sig och sin utan hänsyftning på satsens
subjekt uppträda vid sidan af en infinitiv. Men denna senare
ståtar ej längre, som subjekt, utan får nöja sig med en
verbal-bestämnings mera blygsamma roll. För att finna orsaken till
den skenbart oberättigade användningen af reflexiverna
måste vi vända oss till satsens predikat. Som vi minnas, voro
dessa "tvinga", "ålägga", "unna", "få (= föranleda)",
"öfvertala" och "lofva". De fordra alla af sitt objekt eller
adverbial, att det skall utföra något. Vid objektets eller
ad-verbialets sida ställes en infinitiv. Denna verkar nästan som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:15:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1901/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free