Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Silfverbrand, Susy. Undersökningar rörande användningen af sig och sin i nysvenskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIG OCH SIN I NYSVENSKAN. 181
stämning till en infinitiv i subjektsställning. Men som frågan
härom redan blifvit slutbehandlad, öfvergå vi till en annan1.
I von Brauns glada "Är denne gubbe, så tjock i synen
och med de rynkade ögonbrynen, min egen älskade, såte vän,
den sig så kallande Brn?" (Ekerm., 532) göra vi ett fynd
som är tämligen sällsynt i vår poesi. Den adjektiviska
verbformen kallande har försetts med ett objekt, och detta måste
visa på sitt hufvudords hufvudord, här ett predikativ.
Ovanliga i den bundna formen, uppträda liknande konstruktioner
ofta i lärda arbeten. För lekmannen förefalla de onekligen
en smula tungrodda. Man kan endast med möda följa med
till slutet i Geijers "De långa, genom allt mer sig öppnande
höjder fortsatta dalsträckningar, som bilda bädden för stora
strömmar . . . återfinnas ej här" (Ekerm., 344). Fullkomligt
riktigt är uttrycket emellertid.
Tillsammans med en preposition kan sig nyttjas i
attri-butiv ställning. Så är t. ex. förhållandet, om vi fråga: "Har
du något mot saken i och för sig att invända?" Tydligtvis
har sig afseende på sitt eget hufvudord, d. v. s. här på ett
adverbial. Om vi vidare skulle tänka oss hufvudordet till
ett attributivt sig såsom i sin tur utgörande ett prep* attr.,
så skulle vi åstadkomma en liten ändring i sigs förhållande.
Runeberg låter Pistol säga: "I den trånga, föraktade buren
har jag en höna med fem små ungar omkring sig" (Runeberg
n, 77). Det sista ordet för tanken tillbaka till sitt eget
hufvudords hufvudord.
»Åt sig, sin egen adel, sitt eget val af ärans t>anor",
utropar Natalia Feodorowna, "ville min ädle son jag
öfver-låta" (Runeberg, II, 120). Det första ord som här är
adverbial och det ord som är objekt beteckna båda samma person.
Ett honom är här missledande, och sig är fullkomligt på sin
plats. Så är förhållandet vid verb med betydelsen uöfverlämnau.
1 Ett lustigt bruk af refl. pron. gör Kellgren, då han om
Dumbom säger: "I vaggan hade han med nöd en gammal käring
som såg om sig0. Bisatsens objektf syftar på hufvudsatsens subjekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
