Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Preteritum af gråta, låta (sonare) och utvecklingen af samnordiskt ē
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Preteritum af gråta, låta (sonare) och
utvecklingen af samnordiskt e.
Bland de få ord i nysvenska riksspråket, om
hvilkas rätta skrifning och uttal man ännu icke uppnått full
enighet, är också preteritum af verbet gråta. Enligt
Svenska Akademiens sjunde ordlista af år 1900 får detta
ord skrifvas — och väl äfven uttalas — såväl grät som
gret. För endast ett fåtal år sedan tyckes också låta i
betydelsen ljuda’ haft liknande dubbelformer. I den
skol-grammatik, där författaren af denna uppsats inhämtade
de första elementen af svensk språkvetenskap — Sundéns
8:de upplaga af 1885 — fanns uppgifvet, att låta (sonare),
men ej låta (sinere) i impf. hette lät eller let, liksom
gråta hette grät och gret. Förändringen synes ha
försiggått under tiden mellan Akademiens 5:te och 6:te
ordlistor af åren 1883 och 1889. Tv i 5:te ordlistan
lik-som i alla de föregående står det så: grät "eller" gret
samt lät "o." let, i den 6:te läses: grät "mindre gärna"
gret, i den 7:de "säll. gret" — och let saknas alldeles.
Den vanliga åsikten om uppkomsten af dessa
växelformer synes vara, att de närmast återgå på motsvarande
fornsvenska växelformer med e och ä. Enligt
Söderwalls ordbok förekomma i fornsvenska litteraturen gret
och let jämte de vanligare grät och lät. De fornsvenska
ä-formerna anses ha utgått från äldre former med långt
€-ljud, äldre än våra första handskrifter (på runstenar
lit), motsvarande de normala fornvästnordiska gret, let.
Språk och stil, V. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
