Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pehr Staaff som journalist af Efraim Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och vägleda någon ung talang, hos hvilken han trodde
sig spåra ett ovanligare gry eller verklig entusiasm för
konsten.
I en af sina första teaterkritiker — 1882 i Dagens
Krönika — talade han redan manande ord om
nödvändigheten af att höja repertoaren — närmast gällde det då
Dramatiska teatern — och han har sedan oaflåtligt sträfvat
att få upp Shakespere, Ibsen, Björnson, Strindberg på
tider, då de allt för mycket lades å sido.
Det är kändt — och Peter Nansen erinrade därom
vid dödsfallet — att äran af initiativet till det konstnärliga
utbytet nordens scener emellan tillkommer Pehr StaafF,
som på denna sak nedlagt energiskt arbete. Själf fick han
ej upplefva att hälsa den norska nationalteatern välkommen
till Stockholm. Men dess mest strålande stjärna, fru
Johanne Dybwad, hade han många år i förväg introducerat
och gjort hemmastadd på de svenska tiljorna.
Den dramatiska konsten var hans lifs stora kärlek,
hans första och hans sista. För den kämpade han sina
bittraste strider. Den skänkte honom ock den största
lycka han kände i lifvet, den att få beundra, beundra utan
återhåll. Den skärande motsatsen mellan det ideal han
tänkt sig och dess vrångbild på scenen gjorde honom
stundom rentutaf grym mot en misslyckad framställare.
Men när han så någon gång fick se verkligt stor konst,
hur satt han där icke som ett andäktigt lyssnande barn-,
och kritikern hastade till tidningsbyrån och skref lyrik,
som verkade rörande i sin ovandhet.
Politiken intresserade Pehr StaafF under de senare
åren, kanske mindre för de särskilda frågornas egen skull
än för det dramatiska i maktstriden. Han blef alltmera
den satiriske betraktaren, för hvilken det psykologiska
intresset var hufvudsaken. I sin ungdom kände han
däremot ett starkt behof att själf få vara med och pröfva
sina krafter.
Knappt hade han hunnit ta sin kandidat och säga
farväl åt Uppsala, förrän vi finna honom midt upp i de
radikala rörelserna i hufvudstaden i början på 80-talet.
Han var med i de första sammanslutningar, som i motsats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
