Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pehr Staaff som journalist af Efraim Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till den tynande »Reformföreningen» satte långt gående
demokratiska fordringar på sitt program. Han deltog i
kampen för det af Hans Forssell angripna
Arbetareinstitutet. Han blef personlig vän med Strindberg och utgaf
1882 broschyren »Det nya riket och dess författare». »Det
unga Sverige» var hans högkvarter. Han skref åt
»Opponenterna» i deras kampanj mot »Målareakademien» och
han arbetade i »Tiden» vid Brantings sida.
Under dessa år, då det rådde ett nästan febrilt andligt
lif inom de ungas läger, tillkom »Akademisången», den
hänsynslösa, glänsande parodien på Tegnérs »Tal vid
Svenska Akademiens femtiåra minneshögtid» 1837, som med
en gång gjorde den anonyme författaren känd i vida
kretsar.
Efter »Sturm und Drang» i förra hälften af 80-talet
följde för Pehr Staaff en sjuårig anställning i Stockholms
Dagblad. Här ägnade han sig bredvid teaterkritiken, som
var hans egentliga fält, åt sådant utredningsarbete, som
alltid är begärligt på en tidningsredaktion, skref kåserier
och uppsatser i olika ämnen och vann erkännande som
en sällsynt skicklig riksdagsreferent. På lediga stunder
redigerade han »Föreningens mot lifsmedeltullar
meddelanden.»
Med år 1893 gör han sitt inträde i Dagens Nyheters
redaktion, och nu är det som om han fått mera luft
under vingarna. Hans stil blir mera smidig, djärf och
obesvärad. Hans teaterkritiker få på samma gång högre flykt
och större skärpa. Hans satiriska ådra flödar ymnigt. Från
åren som nu följde förskrifver sig ock det mesta af denna
samlings innehåll.
Pehr Staaff som journalist var mindre fantasiens än
de klara, kloka tankarnas man. Han afskydde
grumligheten, helst när den pretenderade att tagas för djupsinne,
och satte för egen del en ära i att »åtminstone vara
logisk».
Efter hand utbildade sig också hans stil till
mönstergill klarhet, på samma gång den blef i sällsynt grad
naturlig och fri från onödiga utsmyckningar. I all sin enkel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
