Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ihop tobaken som det gällde att bylta in gammalt
linne i en nattsäck. Så har han naturligtvis ett
rasande besvär när han skall tända, först och främst för
att han stoppat illa, och för det andra emedan han
inte anar att piptändningen är en grannlaga process,
som fordrar koncentreradt intresse och mycken
omsorg. När han dragit några bloss, slocknar hans pipa,
och då svär han öfver den, oftast med orätt. Ty den
förträffligaste pipa blir uti en inkompetent mun af
föga värde. Så låter han den ligga en stund, och
när han efter mycken vedermöda omsider fått eld
igen, klagar han öfver att pipan inte smakar. Nej,
naturligtvis smakar den inte. Tobaken tål inte vid
att misshandlas på detta sätt, en pipa skall rökas jämnt,
stilla och konstnärligt, och bör aldrig slockna under
processen. När han så fått slut på sin dosis, lägger
han naturligtvis bort instrumentet utan att knacka ur
det, att göra skaftet rent kan aldrig falla honom in.
En sådan man kan inte röka pipa och borde aldrig
få försöka. Han skadar sitt eget lynne och bringar
en ädel njutning i vanrykte.
Den verklige piprökaren bär sig helt annorlunda
åt och visar en helt annan omsorg både i stoppningen,
tändningen och rökningen. Men nyanser finnas. De
solidaste och tryggaste naturerna stoppa sin pipa med
små, små nypor i taget, af hvilka hvarje efterföljande
packas en liten aning hårdare än den föregående, på
det sättet varar njutningen längst och blir jämnast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
