Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aslög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmås att göra upp eld i spiseln. Ändtligen, då
en torr risbrasa flammade och den gamle
vandraren deröfver utsträckte sina af köld stelnade
händer, bytte gumman om lynne och blef mera
tjenstaktig. Hon hade nemligen sett en dyrbar
armring glimma under tiggarens trasor och fliken
af ett dyrbart tygstycke framticka mellan harpans
fogningar. – Från det ögonblicket var hennes
beslut fattadt.
När nu mannen kom hem, trött, hungrig och
utfrusen, äfven han, högt jemrande sig öfver den
fattiges hårda lott, sade hon honom hviskande,
att derinne i skrubben sof en vandrare, till
utseendet stafkarl, men som dock hade en harpa,
den han bar med sig, full af gyllene klenoder.
Om de nu mördade denne deras sofvande gäst
och togo hans dyrbarheter, så blefve de ju för
sin hela återstående lefnad fredade för nöd och
alltför tungt arbete.
Gubben ville i början ej gå in på förslaget,
men lät dock slutligen af hustrun öfvertala sig
till att begå nidingsdådet. De mördade den
sofvande, intet ondt anande skalden.
Men huru stor blef ej deras bestörtning, då de
gingo att taga i besittning alla de i harpan
förvarade skatterna och vid öppnandet af den derå
anbragta dörren en liten flicka trädde emot dem!
I början funderade de på att mörda äfven henne;
men barnets rörande behag, skönhet och oskuld
smälte deras hårda hjertan, så att de läto henne
lefva och behöllo henne hos sig. För att dock
ej väcka vandrares nyfikenhet och genom
efterfrågningar få sitt begångna brott uppdagadt,
utgåfvo de Aslög för att vara deras egen dotter
och klädde henne i det simplaste gråa vadmal,
såsom trälabarn på den tiden.
Emellertid, då prinsessan, som här kallades
Kraka, hade uppvuxit till jungfru var hon så
skön, att en hvar som såg henne bländades af
hennes behag och fägring. Hon förde sig tillika
som en prinsessa, var rak, smärt och hade en
majestätisk gång – alltsammans arf efter den
höga stam hon tillhörde. Dertill hade hon ett
förstånd alldeles ovanligt för hennes år; man
skulle kunnat säga att det var en Disa, som
talade med hennes läppar.
Men hon talade högst sällan – aldrig med
främmande, och gällde derför såsom döfstum.
Endast med fosterföräldrarna, då de voro allena,
utbytte hon de allra nödvändigaste orden. Men
hon hatade dem derför att de hade mördat hennes
älskade Heimer och förnedrat henne sjelf,
Sigurds och Brynhildas dotter, till det föraktade
och på allt sätt olyckliga trälaståndet. Ty för
väl bibehöll hon år från år i det lifligaste minne
hvad Heimer så ofta sjungit för henne om
faderns bedrifter och moderns, den fordna
sköldmöns, oförlikneliga skönhet.
Så kom då, när flickan var sexton år gammal,
den öfver hela norden ryktbare hjelten Ragnar
Lodbrok, som var ute på sjötåg, och lade till
med sina skepp vid Spangarhed, så hette stället,
der den förmenta Kraka vistades. Då en koja
varsnades ett stycke från stranden, ditsändes några
män af fartygets besättning för att baka bröd,
hvilket hade börjat tryta under de sista
dagarne.
Då matsvennerna – som de i sagan kallas
– återkommo med brödet var det brändt och
på allt sätt illa bakadt, hvaröfver konung Ragnar
blef så förtörnad, att han ville låta hårdt straffa
de försumlige karlarne. Dessa började då
ursäkta sig dermed att de hade i torpstugan sett
en ung flicka, så vacker och intagande att de vid
hennes betraktande glömt passa på sin syssla.
Konungen frågade hvad detta var för en
flicka och de sade honom att hon var det
fattiga inhysesfolket Åkes och Grimas dotter, ehuru
de visserligen haft svårt för att tro det, då Åke
var en gammal, ful gubbe och Grima en bland
de styggaste käringar man kunde få se.
Emellertid var deras dotter Kraka, som gick vall med
getterna, så bländande skön och hade så
förnäma later, att de blifvit deraf alldeles
förbryllade.
“Prat!“ sade konung Ragnar, “jag kan ej
tro detta. Ni sågen allesammans min aflidna
drottning, Thora, och den som sett henne borde
ej tala om andra qvinnors skönhet.“
Men svennerna menade att den unga Krakas
skönhet fullt ut kunde jemföras med den aflidna
drottning Thoras.
Då befallte Ragnar Lodbrok att Kraka skulle
genast föras till honom och lofvade tillika, att
om han funne henne jemnskön med Thora skulle
svennerna slippa straff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
