Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bera - Berchner, Ulrika Eleonora von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu älska de nordiska qvinnorna företrädesvis
mörka män, och är det fråga om priset för manlig
skönhet, så gifves det obetingadt åt en mörk,
framför en ljus. Men så måtte ej fallet hafva
varit i de gamla tiderna; ty alltid läser man om
en till utseendet mera vanlottad man, att han var
mörk och dyster, men om en allmänt omtyckt,
att han var ljus och fager, så ock om bröderna
Helge och Halfdan i Frithiofs saga.
För att nu återkomma till berättelsen om
Alf och Yngve, så påstås den förre hafva varit
mörk och ful, den sednare deremot skön och
gullhårig. – Dyster, vresig, fåordig, högmodig,
njugg, misstänksam och sluten inom sig sjelf
lärer Alf hafva varit, då Yngve deremot var glad,
öppen, frimodig, vänlig, gifmild och nedlåtande.
Att den stackars unga drottning Bera ej
förmådde blunda för alla dessa både yttre och inre
egenskaper hos svågern, liksom hon ej förmådde
tillsluta ögonen för sin gemåls brist på älskvärdhet,
måste man förlåta henne; men hon hade
bordt taga mera vara på sig och icke genom sitt
uppförande uppenbart reta Alf till svartsjuka och
hat mot brodern, hvilket hon sedan fick under
hela sin återstående lifstid ångra och begråta.
Alf var ständigt hemma och styrde riket;
men Yngve var ute på vikingatåg, förvärfvande
ära och rykte. Hvarje gång han från ett sådant
återkom blef han med jubel emottagen af folket,
som också föredrog honom framför hans dystre
broder. Han hade då så mycket att förtälja om
sina resor och äfventyr, och var dervid så förförisk
genom sina höfviska seder, att han allt mer
och mer tillvann sig alla qvinnors tycke, men
allramest sin unga svägerskas, hvilken med ständigt
växande intresse lyssnade till hans berättelser
om sina utförda bedrifter.
Allt detta märkte Alf och vredgades deröfver.
Han förbjöd sin gemål att sitta uppe, såsom
hon brukade, långt inpå natten, för att lyssna
på Yngves berättelser, och han gaf henne tydligen
sitt misshag tillkänna öfver det företräde hon
visade svågern framför sin egen man.
Då – hvad gjorde den obetänksamma Bera?
– I stället att söka lugna Alf och genom ett
försigtigare uppförande återvinna hans aktning och
förtroende, retade hon honom ännu mer genom
yttranden, som sårade hans heder, på samma
gång som hans egenkärlek, i det hon menade
att hon väl skulle varit bra mycket lyckligare
som Yngves, än som Alfs maka. Dessutom, långt
ifrån att afhålla sig från svågerns farliga sällskap,
fortfor hon dermed. Hon smög sig om aftnarne,
sedan Alf somnat, bort från hans sida, klädde
sig i hast och begaf sig tillbaka till högsalen,
der hon träffade Yngve och hans förtrogna kämpar
och der hon, omgifven af sina tärnor,
tillbragte det återstående af natten med att lyssna
på Yngve och språka med honom.
Följden häraf uteblef icke länge. Yngve,
som ganska väl var underrättad om sin brors
tilltagande svartsjuka, ehuru äfven han trotsade
den, hade beständigt sitt dragna svärd bredvid
sig, liggande på bordet, vid hvilket han satt.
Det syntes att han fruktade ett öfverfall och
ville vara beredd på försvar.
Och en gång, då glädjen stod i högan sky,
som man plär säga, då munterhet, skämt och
glam i salen öfverröstade allt buller utanföre,
inrusade Alf med draget svärd och öfverföll sin
bror så hastigt, att ingen hann kasta sig emellan.
Yngve hade fått banesåret, men hann dock,
innan han dignade ned, betala brodern med
samma mynt. Det var dödssmärtans raseri, som
förlänade kraft åt hans arm; och der lågo
bröderna vid Beras fötter, med bröstet genomborradt
af de dödsstyng de ömsesidigt gifvit hvarandra.
Den arma unga drottningen fick nu, fastän
för sent, lära sig inse huru olycksbringande det
kan vara, då en gift qvinna visar sig föredraga
en annan man framför sin make, äfven om hon
till sina handlingar ej är egentligt brottslig.
<b<Berchner, Ulrika Eleonora von,</b> dotter af
kammarherren G. v. Berchner och Ulrika Eleonora
Ridderstolpe, föddes d. 15 Okt. 1739 och blef
1759 gift med landshöfdingen Pehr A. Örnsköld,
men hade i sitt äktenskap inga barn. Redan
1776 var friherrinnan Örnsköld statsfru hos
drottning Sofia Magdalena och, enligt Ehrensvärd,
bekant för sin artighet, sitt galanteri och sin
slughet. Icke älskad af sitt eget kön, ej mera
tillbedd af det andra, främmande i hofvet med sin
person, hemmastadd derstädes med sitt geni,
böjdt till intriger, spelade hon i hofvet en
besynnerlig roll. Hennes rikedom, belefvenhet,
myckna umgänge i stora verlden, liksom hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
