- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
47

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bothwild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

våra dagar, ansedd för rätt och slätt en
handtverkare, utan stod, såsom konstnär, i högt
anseende hos det i allmänhet okunniga folket.

Synnerligast voro vapensmederna mycket
ärade och uppburna, ty de förfärdigade ju de
oumbärliga stridsrustningarne och de dyrbara,
verkligen beundransvärda svärden, dem de
förstodo att väl härda och konstigt inlägga med
guld. En vapensmed, eller guldarbetare, ansågs
jemngod med hvilken annan fri man som helst,
fastän han icke drog i härnad; ty hans yrke
fordrade både insigt och kraft, tvänne egenskaper,
hvarpå de gamle satte högt värde.

Waulunder (Wölund, Willand), var således
en på den tiden ryktbar konstnär, hvilken icke
egde sin like. Han berättades hafva, tillika med
två sina bröder, någon tid bott i den nordligare
delen af Upland, troligen ditflyttad från Småland,
der han måtte hafva blifvit född. Det var i
Upland han gifte sig och derifrån den vidunderliga
berättelsen spridde sig, som sedan fick en sådan
fart genom länder och tidehvarf; ty äfven öfver
hela det Germaniska riket är sagan om Waulunder
känd. Den lyder som följer:

En dag, då Waulunder och hans båda bröder
voro ute på jagt, funno de trenne utmärkt
sköna qvinnor, dem de förde med sig hem och
togo till hustrur. Qvinnorna, eller de
bländsköna jungfrurna, voro komna sunnanifrån, från
Mörkvedsskogen; ingen visste rätt hvad deras
fosterland hette. Man ville till och med påstå,
att de voro Valkyrior, sända från Oden.

Men, efter att en längre tid hafva lefvat
lyckligt med sina män, försvunno de helt
plötsligt, utan att sedermera kunna någonsin
återfinnas. Waulunders bröder foro att söka sina
makar, men han sjelf satt ensam hemma och
arbetade. Han infattade ädelstenar i guld och
förfärdigade väl sammansatta ringar af “guldet röda“,
som sagan säger.

Men då bodde i Nerike en konung, benämnd
Nidad. Han hade hört Waulunder omtalas och
ville gerna ha honom till sin träl, för att tvinga
honom att åt sig förfärdiga allehanda kostbara
saker. Då, på den tiden, alla i krig besegrade,
eller med list vunna, voro segrarens oomtvistade
tillhörighet, så var här blott fråga om att kunna
fånga Waulunder.

Detta var icke svårt, då man, såsom Nidad,
gick försåtligt tillväga. Han sände några af sina
män till Upland, till Waulunders boning, för att
öfverfalla och föra honom bort med sig. När
de anlände var Waulunder på jagt. De gingo
då in i salen, betraktade noga hans smide och
andra kostbarheter och funno, uppträdda på ett
bastband, sjuhundrade ringar, hvaraf de togo en
enda, hvarefter de gömde sig.

Den stackars vapensmeden, djupt bedröfvad
öfver förlusten af sin älskade maka, “Allhvit den
unga
“, återvände långsamt till sin ensliga boning.
Vid inträdet i salen räknade han ringarne och
då han fann en af dem vara borta blef han
utomordentligt glad, ty han trodde att Allhvit
var återkommen, att hon varit derinne, tagit en
ring, gömt sig och ville öfverraska honom.

Nu satte han sig ned, för att invänta henne;
men då hon dröjde blefvo hans ögon tunga och
han föll i en djup sömn. Vid sitt uppvaknande
fann han sig till händer och fötter fängslad med
tunga bojor. Det var Nidads utskickade, som
hade stulit sig på honom under sömnen och som
nu förde honom med sig hem.

När han sålunda ställdes fängslad inför
konungen tog denne Waulunders eget dyrbara och
konstiga svärd, som i hela verlden ej egde sin
like, och snart fick den olycklige se armringen,
som blifvit stulen från bastbandet i hans sal,
blänka på armen af konung Nidads dotter, den
sköna, sextonåriga Bothwild.

Den oöfverträfflige konstnärns öde blef här
ganska bedröfligt; ty drottningen, som var en
grym qvinna, gaf det onda rådet, att hans
fotsenor skulle afskäras, så att han ej måtte kunna
rymma. Detta verkställdes och nu sattes
Waulunder på en holme, dit ingen annan än
konungafamiljen hade tillträde och der en smidja åt
honom uppbyggdes.

Att han rikligen förseddes med alla slags
metaller och ädelstenar, dem han tvangs att för
konungens räkning bearbeta, faller af sig sjelft.
Lika begripligt är det, att han rufvade på hämnd
öfver sin grymme förtryckare. Fången, afsöndrad
från allt menskligt umgänge, saknande sin
sköna maka, beröfvad förmågan att gå och
vetande sitt ojemförliga svärd vara i den
fiendes händer, hvars träl han för lifstiden var,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free