- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
71

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carin, en vacker dalkulla

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en beundransvärd moralisk är säkert, enär hon
mäktade besegra alla de frestelser, som ställde
sig i hennes väg, och förde, så vidt man kunde
upptäcka – och man hade ju ständigt ögonen
på henne – en ytterst anständig och ärbar
vandel.

Hon började sin bana i Stockholm med att
från någon söderut belägen landtegendom köra
in mjölk och utminutera densamma på det s. k.
Stortorget i staden inom broarne, der hon
dagligen stannade med sin häst och kärra.

Ett, tu, tre, spridde sig ryktet om hennes
högst underbara skönhet och en bland dagens
angelägnaste samtalsfrågor var: Har ni sett vackra
dalkullan? – Det var framförallt personer ur
de högre klasserna, ty de lägre ha ej så godt
om tid, särdeles unga herrar, som, radtals och
partals, gingo att skåda detta Stortorgets och
mjölkkärrornas underverk, och, märkvärdigt nog!
– aldrig hördes någon säga, att ryktet om
henne sagt för mycket. Bland andra, dit lockade
af den hundratungiga fru Fama, kom äfven
Sveriges dåvarande kronprins, sedermera konung
Oscar I, då en ung man, ingalunda mindre än
någon annan känslig för det sköna i naturen,
det måtte nu uppenbara sig hvar och huru som
helst. Det berättas, att den unge fursten skulle
hafva skämtat med flickan och slutligen sagt:
“Jag skall väl ändå köpa litet mjölk af dig“, och
att hon, utan aning om hvad det var för en högt
uppsatt person hon hade inför sig, skulle, på det
naivt halfsnäsiga språk, som är dalallmogen så
eget, svarat med genfrågan: “Nå, hva’ ska’ han
ta’ mjölken i? ... ska’ han ta’n i mössan?“ –
Då man sedan frågade henne om denna anekdot
egde någon grund, sade hon: “Ja, int’ visste ja’
de’ va’ prinsen.“

Emellertid blef hennes uppträdande på
Stortorget nu mera icke långvarigt, ty platsen blef
sannerligen alltför trång till rymmande af den
för hvarje dag mer och mer tillströmmande
nyfikna hopen. Icke heller behöfde den sköna
Carin nu mera söka sitt bröd genom mjölkförsäljning,
då en lättare och vida angenämare utväg
att förtjena det yppade sig för henne. Hon
hemtades nemligen, eller tingades, från hus till hus
i de förmögnare och förnämare kretsarne. Allt
hvad Stockholm på den tiden egde lysande, ja,
en hvar, som gjorde blott det ringaste anspråk
på att få räknas bland de fashionabla, måste
någon afton bjuda främmande till sig, för att se
“vackra dalkullan“. I alla upptänkliga kretsar,
nedifrån de borgerliga, till och med hofvets, ja,
sjelfva de kungligas, ville man se och se om igen
och riktigt inprägla i sitt minne detta ideal af
skönhet, som, naturligtvis, aldrig återvände hem
till sitt qvarter, utan gåfvor i penningar och
andra värdefulla saker. Man såg, man beundrade,
och de extasierade utropen, särdeles bland
damerna, hade så när aldrig tagit slut. Från den
ena kretsen måste Carin lofva sig till en annan,
och det qväll efter qväll, så länge vintersäsongen
varade; ty alltid var det någon familj, som
icke var bortbjuden, eller på bal eller opera,
alltid var det någon som hemma hos sig hade
större eller mindre bjudning, och då måste man
ju visa den vackra dalkullan, eljest dugde det
icke. – Det vissa är, att Stockholmssupéerna
voro, den vintern, betydligt mindre tråkiga och
sömngifvande, än de vanligen äro, och önskligt
vore, om, efter mer än trettio års förlopp, ett
nytt fenomen af samma slag uppenbarade sig,
för att blåsa en flägt af lif i dessa döda och
dödande societetsnöjen, såsom de så oriktigt
benämnas.

Ändtligen kom våren och sällskapslifvet
upphörde. Man skingrade sig åt olika håll, för att
under sommaren söka helsa och nöje i naturens
sköte, och äfven den sköna Carin försvann ur
staden, för att rik – ja i sanning mycket rik,
för en person af hennes stånd – återvända till
hemorten. Hon återkom aldrig mer till Stockholm;
och säkert var ock detta det klokaste; ty
ingenting är så ombytligt, som publiken, särdeles
i en folkrik stad, och kanske torde ingen
enda af de oräkneliga sällskapskretsar, hvilkas
rodocka den unga dalflickan den ena vintern var,
ens velat se henne, under den påföljande. Det
sades ock, att hon der hemma hade gift sig med
en “mas“, troligen en hjertans kär, som förut
intagit hennes hjerta. Men det har också
berättats – om med full sanning känner man icke
– att mannen hon fick skulle varit elak emot
henne och, sedan han väl kommit i besittning af
de pengar hon samlat, beskyllt henne för, att ej
hafva fått dem på ärligt och anständigt sätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free